Kitty, Cissi Wallin och Lady Dahmer skriver om barnuppfostran. Och om bilden av att kvinnor som inte är överrens är i konflikt - en del ba’: svik inte laget! En intressant iakttagelse. Jag brukar alltid reagera kluvet till kommentaren ”har du inget snällt att säga så säg inget alls”. Jag håller nämligen inte med, eftersom jag tolkar ”snällt” som att man måste tycka lika. Man kanske skulle kunna säga: ”kan du inte formulera din kritik på ett vettigt sätt så avvakta tills du kan det” istället? För om man bara måste hålla med eller vara tyst så tror jag att många diskussioner faller bort. Ja det är ju lätt att säga. Själv vill jag ju att alla ska hålla med mig, i allt och alltid. I teorin i alla fall. Jag mår väldigt bra av att bli motsagd och utmanad och tvingas svänga om i tankar, så det där med att alla ska hålla med mig är den direkta känslan. Det är obehagligt att någon säger emot, inte håller med, om man blottat sig i något ämne. I alla fall för mig, ofta. Bloggkommentatorerna kommenterade mitt inlägg om ”det känslomässiga ansvaret” och Anna-Maria kände inte som jag. Min första reaktion: panik. Tänk om alla bara tycker att jag är ute och cyklar! (inte bokstavligt alltså, bara för att vara tydlig - jag har inget emot cykling) Andra reaktionen: De som inte håller med har missförstått mig! Till sist: Mjo, de flesta har nog förstått ungefär. Jag är ju inte ens säker själv på vad jag menar alltid. Och de som inte håller med har nog inte missförstått, utan det är nog helt enkelt så att de inte håller med bara. Sedan tycker jag att man kan uttrycka sig olika konstruktivt. Jag tycker ALLTID att man ska sträva efter att vara konstruktiv om man ska presentera en annan bild av något. För målet måste väl vara att den andre ska ta till sig av det man säger? Summa summarum: jag tycker alltid det är jobbigt när jag inte får medhåll, initialt. Det är alltid kul när inte alla håller med, efter en stund. Det är alltid bäst när det blir olika funderingar och diskussioner, både från alla som håller med och alla som inte håller med. Kvinnor sviker inte laget om de inte håller med varandra! Vi klarar av att diskutera saker, faktiskt. Och till sist, en upprepning: kan du inte formulera din kritik på ett vettigt sätt så avvakta tills du kan det. ----- Men nu var det ju barnuppfostran jag skulle skriva om egentligen! Jag som är en människa som får ångest för så mycket och går runt med dåligt samvete – jag trodde verkligen att jag skulle känna mig som en dålig mamma så mycket oftare än jag gör. Varför har jag inte mer ångest över min mammaroll? Helt ärligt så tror jag att det är för att jag känner mig trygg i det jag gör. Vilken man, om man inte känner mig, kanske inte tycker är så konstigt. Men för mig, som känner mig ganska så väl och som vet att jag har en enorm kritiker inombords, och som alltid ser till att inte tycka att jag är tillräcklig, så är det… förvånande. Hittar inte något bättre ord. Jag är förvånad. Jag är ju på intet sätt en perfekt mamma och ansvaret att ta hand om två små liv och tanka dem med trygghet och vettiga värderingar är ju enormt… Varför har jag inte mer ångest över detta? Jag kanske borde ha ångest över att jag inte har ångest över det… Detta enorma ansvar. Kanske är det därför. Kanske känner jag att jag bara kan göra allt vad jag kan, resten rår jag inte på? Va? Känner jag mig tillräcklig?? Hur ska jag hantera det? Det här är något nytt… Det Kitty skriver är saker som hon aldrig vill säga till sina barn. Och det är en massa saker som många säger till sina barn. Det blir lätt jobbig stämning i kommentarsfälten då… Det handlar ju om vad man ser framför sig. Kitty ser hur ett barn får panik över att bli övergivet när föräldern säger ”då går jag”. Jag ser mig själv, femtioelva gånger på förskolan, med två barn som springer åt varsitt håll. ”Ja men då GÅR JAG DÅ!!!!!” lätt desperat. Reaktion: noll. Antar att det är sunt då? De tror inte att jag drar. Å andra sidan bryr de sig ju inte. Jag ser inte någon panik. Alls. Hade jag sett panik, eller äkta oro, så hade jag ju aldrig gjort så. Kanske vet Kitty att hennes barn skulle reagera med rejäl oro, då är det självklart så att hon inte ska säga dessa saker! Det kan vara svårt att känna att man gör rätt. Och därför blir det lätt fel när någon pratar om vad som påverkar ”barnen” och på vilket sätt. Så många kan känna sig anklagade. Barn är så olika, föräldrar också. Och det finns ju så många nyanser och ingen absolut sanning. Men man måste ju få diskutera saken! Jag antar att det man kan göra är att försöka se hur ens barn reagerar och mår. Vad som fungerar och inte, med just ens egna barn. Sedan är det ju det där kluriga när de är två: – Märta, vi måste gå nu annars blir vi för trötta och det blir sent med mat, och ingen tid för lek. – Okej mamma. (lite surt, men hajar) – Maja, vi måste gå nu, annars blir vi för trötta och… Och där springer hon glatt iväg. Var det någon som sa ”en trea tack!” …? Så jäääla bra morsa!
