Hur blir männen så? Hur göds kvinnohatet i dem med sådan kraft? Hur kan detta ske om och om igen? Vad händer från att den lilla pojken föds till han bestämmer sig för att döda någon för att hon lämnat honom? Och varför gör media mannen ständigt passiv och osynlig i sin rapportering? ”Kvinnor mördas. Kvinnor våldtas.” Istället för ”Män mördar. Män våldtar.” Jag har tänkt mycket på det de senaste dagarna. Något måste göras. Män dödar kvinnor. Och det är samhället som formar dessa män. Jag har också tänkt så mycket på Bianca Kronlöfs inlägg efter Soran-programmet. På tal om passivitet... Hur hon såg saker som jag inte såg, för jag är så invaggad i alla dessa normer och beteenden och förväntningar och icke-förväntningar... Hur hon såg förflyttningarna som jag dribblades bort av. Hur man tror att något handlar om något men så visar det sig att det handlade om något helt annat. Det där sättet att prata om något annat men få det att låta som att man pratar om saken som skulle diskuteras. Ni vet, klassiskt politiker. Men också klassiskt män som utsatt kvinnor för sexuella övergrepp. Ingen av kompisarna konfronterar beteendet. Jag dribblades först in i att tro det, men Bianca fick mig att se att se vad som egentligen hände, eller inte hände. Jag tror att tillåtandet är en enormt stor del av problemet. Ett beteende som okejas om och om igen, kanske till och med uppmuntras och beundras. Fram tills det avslöjas. Nja då var det inte så kul längre. Nej men JAG har ju inte gjort nåt, jag kanske faktiskt hela tiden TYCKTE att det var lite oskönt. Ja men det kanske inte var helt uppenbart om du skrattade med och skojade om det? Säg emot! Säg ifrån! Är det svårt så kan du i alla fall börja med att inte skratta. Det är ju assvårt. Man vill inte komma med dålig stämning. Nej man låter folk trampa på en själv till och med, för att undvika dålig stämning. Skoja på ens bekostnad, på andras bekostnad, bete sig som en röv. Man ursäktar sitt värnande om den goda stämningen med att det är EN situation, EN person. Men det är det ju inte. Det är sexism och det är kvinnohat, det är inte en enskild händelse, det är en hel manskultur. Alla män som vill vråla ”inte alla män” vet precis vilken man det är och vill ta ett kliv bakåt, distansera sig, för att visa att de minsann är annorlunda. Men du har sett beteendet och du har låtit det fortgå. Du är en del av problemet. Vi är en del av problemet. Varje gång vi väljer god stämning före att säga stopp. Varje gång vi skrattar med. Varje gång vi ursäktar ett beteende och låtsas som det är en isolerad händelse eller bara just den personen. Det är nåt som inte stämmer när nästan alla kvinnor kunde säga #metoo. När kvinnor blir utsatta för övergrepp men aldrig, aldrig får någon upprättelse. När kvinnors anmälningar aldrig leder till någonting, när de alltid prioriteras bort, läggs ner. Hur många av samma man utsatta kvinnor krävs det? Räcker tio? Hundra? När börjar man lyssna på kvinnorna? Männen lyssnar man på. Männen får tv-tid. Och männen omkring sopar bort istället för att gräva i, ställa till svars, ställa frågor, säga stopp. Nej de backar. Backar en polare eller backar långsamt bort... Att flytta sig bort ifrån platsen där det brinner släcker inte branden! Vi lever i en manskultur som skördar offer. Men som ingen vill ta i. Jag har sett många ställa frågan på sociala medier: var är åtgärderna? Var är insatserna? Var är förslagen om förändring i grunden? När kan kvinnor röra sig fritt? När kan en kvinna få vara trygg på ett one night stand, på krogen, på stan, på resan, i en relation och i sitt eget hem? När?