Fredagskväll och jag ligger i soffan och scrollar. Det är väl riktigt härligt ändå, lite scroll under tystnad... Fast tyvärr ledde kvällens scroll till att ä jag blev arg. Har sett folk dela artikeln om tvillingpappan som tog över föräldraledigheten från sin fru efter 10 månader och blev sjukskriven efter 6 veckor. Visst kan man raljera över hur lite han pallade jämfört med frun, men jag tycker att det finns MYCKET mer som är viktigt att reflektera över. Att en person inte pallar det någon annan pallat säger ju ingenting. Då kan man ju undra varför den ena gick in i väggen när kollegan som inte gick in i väggen jobbade mycket mer. Vi vet att det inte ser lika ut för alla. Jag tänkte skriva att det känns surt att kvinnor lider och lider och tjatar sig blå för att få hjälp med förlossningsskador och förlossningsdepressioner och så får den här snubben svinmycket utrymme. Men jag vettesjutton om män med förlossningsdepressioner tas på så stort allvar heller? Det är ju tyvärr så med dessa "kvinnosjukdomar", att de inte riktigt räknas. Och är du man och drabbas är det väl ännu mer pinigt, en kvinnosjuka på en man!! Så nej. Jag tänker inte raljera över mannen som visade sig inte orka. Jag tänker inte raljera över någon som inte orkar. Men visst kan det kännas provocerande att någon blir sjukskriven för det kvinnan bara antas kunna ta. Utan gnäll. Utan att lida. Med ett leende och med nybakade cupcakes med rosa fluff ska hon resa sig varje morgon efter en sömnlös natt. Vad är hon annars för moder?! Ta kvinnor som lider på allvar! Lyssna på kvinnor som har ont, som inte mår bra, som behöver stöd! Och sluta säg åt kvinnor att de inte skulle ha skaffat barn om de inte pallar, om de lider, om de kvävs ibland, om de blir deppiga... bara sluta!! Låt oss inse att sömnbrist, krav och en total omställning i livet kan knäcka en person. Pappa eller mamma. Ta det på allvar. Stötta. Försök att förstå. Lyssna. Till råga på allt så scrollade jag förbi ett inlägg där en person frågade vilken syssla man föredrog en fredag (alternativen var 1. träning eller 2. äta nån bakelse). Någon hade så rart svarat: båda! För träning är så härligt och så är det ju extra gott att äta när man kan göra det med gott samvete. Jamen då exploderar jag ju!! När i helvete ska man äta med dåligt samvete då? Gaaaah kan folk bara sluta normalisera det tänket?! Att man ska förtjäna att äta? Att man ska skämmas för att äta? Herregud jag blir less på denna samhälleliga ätstörning som bara fläks ut utan eftertanke. "Å ja smart tänkt, då kan man ju ta en chokladbit extra - fniss fniss!" Du kan ta en chokladbit extra ändå!! Du får äta choklad utan att ha gått en två meter en dag! Det är sant! Nä nu ska jag lägga handen på magen, för där inne är det någon som tränar karate och det kan kanske lugna mig. Och så ska jag andas. Och försöka att inte deppa ihop över alla kvinnor som skrikit sig hesa och inte blivit lyssnade på. Och försöka att inte få ont i hjärtat över alla som tänkt att de måste utföra någon form av fysisk aktivitet imorgon eftersom det blev så mycket av "det goda" ikväll. Usch. Vi borde vara så mycket snällare. Mot oss själva och mot varandra. Inte bara rapa upp samma jäkla skit överallt. Må våra barn aldrig behöva slåss för att få den hjälp de förtjänar, må förlossningar tas på allvar, må pekpinnar brinna och psykisk ohälsa tas på allvar. Och må mina döttrar ALDRIG tänka tanken att de ska behöva GÖRA något för att förtjäna att äta något de tycker om.
