Jag gick igår in och scrollade nyhetssajter och upptäckte till min förskräckelse att jag fick scrolla en evighet innan NÅGOT om det som händer i Iran dök upp. Vad ÄR detta?! Tänkte jag. Även om jag inte är superförvånad och närhetsprincipen och bla bla bla. Kom sedan ihåg Atefehs inlägg om det och delade det tillsammans med min reflektion över nyhetsssidornas prio.Men som alltid finns det fler sidor av myntet. Jag och många med mig är snabba på att se och uppröras över hur det inte skrivs mer om detta. Men så pratade jag med en som skriver för DN som sa att de har lagt dessa nyheter bland de första i flera dagar, men folk läser inte. Mm just ja, tänkte jag. Det går ju åt flera håll... tänkte inte på det. Så jag la upp en story och frågade hur många som egentligen läser dessa artiklar på nyhetssidorna. För jag vet att jag själv inte lusläser precis allt och ska jag vara ärlig så kanske jag inte kollar där i närheten av så ofta som jag borde. Så vem är jag att peka på att tidningarna inte lyfter detta viktiga när jag inte går in och läser när de lyfter det?! Vi har ju ett ansvar att signalera vad vi vill läsa om! Är detta viktigt för oss, vilket det är, så måste det synas i klick. Sådan är vår verklighet nu. Klick behövs. Klick avgör vad som får synas. Men det här gör också att vi har makt att påverka. Vi kan ju faktiskt visa att detta ÄR vad vi vill läsa om. Klicka dig in på tidningarna och scrolla förbli alla klickvänliga rubriker och gå in på det du egentligen tycker är VIKTIGT att lyfta.Men om man inte ORKAR med allt hemskt? Nej men det här förstår jag och stöttar hundra procent. Vi är inte tvingade att lusläsa om allt fruktansvärt. Är det ett privilegium att kunna välja bort? JA. Betyder det att vi måste läsa ändå? NEJ. Vi är priviligerade som kan välja bort nyheter när det blir för mycket. Men låt oss använda det privilegiet till nåt bra. Man kan klicka på det man anser är viktigt att det syns, men man behöver inte läsa de dagarna man inte orkar. Man kan klicka för att fler ska ta del, för att tidningarna ska få signaler om att vi VILL ha dessa nyheter. Jag tycker att det är en viktig poäng. Ingen som mår dåligt över nyheterna jämför den smärta man känner med smärtan som de som upplever händelserna känner. Vi kan inte vara så onyanserade att vi inte tillåter folk att blunda när det blir för obehagligt. Man kan vara engagerad och allierad utan att konsumera allt. Senaste dagarna har jag sett bilder av så många unga personer som nu inte finns längre. Personer i 20årsåldern vars liv är släckta. Unga människor i början av livet. Som protesterat och nu aldrig mer kan göra det. Berättelser om journalister som fängslas för att de rapporterar om vad som sker. Hur de nu kastas i isoleringscell. Senaste filmen jag såg 1,5 sekund av var en man som lovat dansa på sin dotters bröllop men nu istället fick dansa på hennes grav. Det är inte underligt att man måste pausa och andas. Tänka på saker som missade utvecklingssamtal eller vad man ska äta till middag eller hur man ska göra med barn som "ändrar smak" när det kommer till kläder var och varannan månad. Är det ett privilegium? Ja. Men om pauserna ger oss kraft att ladda om och fundera på vad vi kan göra istället för att ta del av det som händer till den grad att vi får andnöd, ja då är kanske det en bättre idé trots allt. Låt oss använda möjligheterna vi har.Så visa gärna tidningarna att vi vill läsa om det som händer, även de gånger vi inte orkar. Spara energi när du behöver. Klicka när du inte orkar mer än att bara klicka, läs när du orkar ta in och dela när du orkar ropa för de som inte har möjligheten att höras.Här är Emma Bouvins text på DN. Den är bra och informativ. Och här en text från igår.Och följ gärna de som har kunskap, erfarenhet och kanske till och med kontakt med personer i Iran. Tex Atefeh.
