Henrik Wahlström gjorde ett inlägg på Instagram om vad man får för förslag i Garmin-appen om man är kvinna. Hur man ska träna för att bli av med muffinmage, få Hollywood-kroppen eller strandmage till exempel. Fräscht va? Träna för att se ut. Fy fan va trött jag är på det synsättet. Hela mitt liv har jag hört om vikten av att träna och olika träningsformer med syftet att SE UT på ett visst sätt. Minns fortfarande olika kändisars träningsformer och vilken kropp det ledde till enligt artiklarna. Tack alla skeva ideal och jävla kroppshets för att ni fyllt min hjärna med helt meningslös och rejält destruktiv information.En gång lade jag upp en Insta-story när jag hällde upp chips i en skål. Ja de ytterst få chips som var kvar i påsen - typ 10 stycken. Och lade till text en ”tack för att du sparade så mycket chips till mig älskling”. Jag fick såklart mycket sympatier men också en kommentar som löd: tänk på att du slapp 15 min på löpbandet!Det var såklart inte något elakt tänk med den kommentaren, personen skickade nåt hen kände var pepp och lite roligt - jag vunnit på att inte få äta chipsen som min man ätit upp. Men kommentaren är rätt talande.Vi får lära oss att om vi ska äta något som innehåller fett eller socker så ska man ”förtjäna det”. Helst ska man ha tränat, eller så ska man direkt efter semlan dra på sig löpardojorna och springa bort det man ätit. Det som kommit in ska ut igen.Jag menar. Man kan ju inte äta för att äta, eller njuta, eller bli mätt. Och man kan ju inte träna för att träna, eller njuta eller må bra. Nej det handlar såklart om utseende och om vikt. Det är inte något ovanligt – folk som i fikarummet tar en bulle och säger att "det blir dubbla pass på gymmet ikväll". Det är liksom ett sätt att visa att man minsann inte är någon som äter bara för att det är gott eller trevligt, man är inte någon som utan att tänka trettioåtta varv tar och smäller i sig en kaka eller två, man har noga övervägt detta galna beslut och kommit fram till att jag ska betala för det och därmed kan klara av det. Oh the njut i de kakorna...När jag började träna igen för några år sedan så bestämde jag mig för att helt skilja träning och mat åt. Träning är träning. Mat är mat. Det får inte hamna i samma mening. Man måste inte träna bort en riktigt rejäl och god middag. Man måste inte springa för att få äta kladdkaka. Man måste inte gå på spinning för att få äta semla och man måste inte gå fyrtioelva morgonpromenader för att få äta en påse smågodis. Man får äta. Man får träna. Blanda ej ihop, för då försvinner njutet med båda.Och håll i hatten, för här kommer en helt galen tanke: Träning måste inte handla om vikt!! WHAAAT?! Nej det är sant! Du behöver inte ha en enda tanke på din vikt för att träna. Och här kommer en helt galen tanke till: Träning måste inte handla om utseende heller! Du behöver inte träna med anledningen att få en ”strandmage”!Det är 100% detta tänk som gör att jag kan träna och uppskatta träningen. Och vara helt okej med att jag har långa pauser från träningen. Min kropp mår helt klart bättre när den inte sitter still 24 timmar om dygnet, så är det. Men djupare än så låter jag inte tankarna gå när det kommer till kroppen och träning. Det funkar inte alltid, jag måste jobba mentalt med detta väldigt mycket i perioder. Men om jag ska lyckas hålla fast vid träning måste jag skilja den från utseende och kost.En till galen tanke: god mat, sötsaker, bakverk och chips behöver inte heller handla om vikt! WHAAAAT? Nej det är sant! Det kan faktiskt handla om något så knasigt som njut.Så därför blev jag ganska paff när jag fick kommentaren att jag nu slapp springa på löpbandet en kvart tack vare att min man ätit upp nästan alla chips. Jag hade ju inte lagt upp något om att jag inte ville springa. Jag hade lagt upp en klagovideo att jag inte fick de chips jag ville ha. Jag ville äta chips. Det har ingenting med löpband att göra. Jag vill också springa ibland. Det har inget med chips att göra. Man får givetvis äta chips springandes om man vill, men det ÄR lätt att tappa då, och det skulle jag kalla lite av ett slöseri.Jag blir så ledsen över den totala vikthets vi är så dränkta i. Usch vad jag är less på den alltså. Den där totalt självklara syn vi mosas in i, att mat och träning liksom hör ihop. För mig förstör det där sammanfogandet nöjet med båda delarna. Detta nöje vill man inte att någon ska sabba
