Jag tycker om sociala medier! Många gånger. Men inte alla. Långt ifrån alla. Och den stora massan som det blir… Det skaver. Jag tänker just nu på alla superduktiga mammor som kämpar med att göra precis ALLA rätt. Det slog mig när jag tänkte blogga om hur jag kom ner till köket på morgonen och Märta hade tagit upp Nou när hon vaknade och stod nu och gjorde varm choklad till dem båda. Det är så jäkla gulligt! Och så tänkte jag på att det typ känns lite ”vågat” att säga att de drack varm choklad. Jag vet att jag nog lever lite i sociala medier-bubblan. Jag är SÅ mycket på sociala medier. Jag snappar upp väldigt mycket och allt har en tendens att fastna. Alla de där ”borde” och ”måste”. Jag tänkte just skriva att jag inte bryr mig så mycket om vissa saker och då nämna det här med socker – men uppenbarligen gör jag ju det någonstans. Jag liksom vet vad som är ”borde” och det stör mig. Det är ju inget fel i att hitta inspiration för att leva lite mer som man vill. Men när det blir mer regler än inspiration och när det kryper in och blir liksom någon sorts normaltillstånd… När man får känslan av att precis alla lever och gör på ett visst sätt – det rätta sättet. Och allt man gör inte blir tillräckligt. För det är omöjligt att räcka till om man ska leva upp till alla man ser i flödet. Alla med en massa olika hjärteämnen, som de brinner extra för och som de tycker att man inte kan tumma på. Eller tycker de ens så, kanske är det bara så jag känner när jag scrollar deras konton och ser allt jag inte gör… Jag tänker på alla mammor som hämtar, lämnar, jobbar, tränar, vårdar relationer, styr upp lekträffar, anordnar kalas, styr upp fritidsaktiviteter, packar matsäcken, fyller i blanketter, sorterar ut kläder som blivit för små, lagar, namnar, lokaliserar borttappade plagg… Alla mammor som rusar från jobbet för att hinna hämta lite tidigare, som handlar en kasse mat på vägen men skäms lite för att man ska ju inte handla när barnen är på förskolan. Jag tänker på alla mammor som handlar eko, reko, vego… är verkligen den här frukten okej att köpa eller var det den som fraktades så miljömässigt dåligt? Jag tänker på alla mammor som får veta att det de gör inte var det bästa för barnet. Du gjorde inte det bästa för ditt barn. Att de inte skulle skaffat barn om de inte ville vara med dem. Att de jobbar för mycket, delegerar för lite, använder fel kläder, tvättmedel, matvaror, vagnar, selar, sjalar… Hur de bara tänker på sig själva, ego och fel fokus – vem bryr sig om hur den ser ut när den blivit mamma? Hur de borde tänka på att ta hand om sig. Inte förfalla. Inte sluta bry sig. Bara för att de blivit mamma. Har du börjat träna än? Jag tänker på alla mammor som känner att de aldrig, aldrig räcker till. För när du vill ge någon det allra bästa för hen är värd det och mer än så, hur kan du någonsin känna att du gjorde tillräckligt när du kanske inte gav 100% rätt? Vi kan tjata om good enough och säga att vi gör vårt bästa… och ibland vårt halvbraiga. Men det sipprar in. Alla måsten och borden och alla ”alla andra”. Jag tänker på alla mammor. Hur himla bra de är och hur ofta de tvärtom känner sig dåliga. Jag tänker på hur vi springer och springer för att checka alla boxar och göra alla rätt. Är det rimligt? Nej såklart inte.
