Jag ligger i min säng och ska sova. Där ligger de, några hundra mil bort, och ska aldrig mer vakna. Det känns så skört. Så skevt. Att jag ska kliva upp och muttra över att kaffet är slut. Fundera över om jag inte behöver ytterligare en regnjacka. Tänka att jag verkligen vill ha nya stolar i köket. Det känns så konstigt att jag ska jobba, prata om vad vi ska äta i veckan och vad planerna för helgen är. Det känns så konstigt att mitt liv handlar om beslut mellan köttfärssås eller fisk och potatis. När andras beslut handlar om att försöka överleva. När andras liv handlar om att riskera allt för att slippa dö. Det känns så oerhört skevt. Och jag får dåligt samvete. För att jag har det bra. För att jag inte är mer tacksam än jag är, varje minut, varje sekund. Jag får dåligt samvete för att min vardag flyter på, när världen faller sönder någon annanstans. Jag vet inte hur man någonsin ska kunna förhålla sig till det faktum att jag hade sådan oerhörd tur och någon annan hade sådan fruktansvärd otur. Jag önskar så innerligt att alla fick muttra över att kaffet är slut. Jag ligger i sängen och kan inte sova. För jag har läst, jag har sett och jag har hört om människor, om b a r n, som aldrig mer ska vakna.
