Herregud vad det är intensivt att vara förälder? Har ni tänkt på det? Det märker man ju när man har semester och ska hänga dygnet runt.Jo jag tycker också det är härligt och fantastiskt att umgås, men jag måste påminna mig själv varannan minut att skala bort väldigt mycket annat som jag föreställt mig kunna hinna med.Jag har till exempel inte hunnit jobba än. Svarat på mejl och med nöd och näppe hunnit blogga (klockan är 23.46). Men har en plan för hur jag ska hinna jobba, snart. Och en lista med det som ska göras. Då är det lättare att slappna av, släppa den värsta jobbstressen.Jag lyssnade också, som jag skrev i tisdags att jag ville, på podden Det kommer att bli bra med Peppe och Maja. Jag verkligen rekommendera den! Inspirerande. Den gav energi.Jag insåg idag att gränsen mellan inspirerande och hämmande är hårfin. Att jag under dagarna med mina fina vänner tidigare i veckan kände mig inspirerad att lägga i en ny växel i relationen. Ni vet, den kan hamna i ett lunk som efter ett tag inte känns så skoj. Denna vår har varit rätt påfrestande pga extremt mycket jobb och lite tid tillsammans. Min reaktion, eller vår reaktion skulle jag nog säga, är att flytta ännu längre bort från varandra. Att köra sitt eget rejs blir liksom lättare än att kämpa för att hitta små stunder ihop. Det är gött ett tag men resulterat i att det inte är mycket att falla tillbaka på när det börjar knaka. Och kör man varsitt rejs så börjar det till slut knaka, i alla fall för oss. Men vi är ju ganska medvetna om detta och gör lite halv- eller helhjärtade ansträngningar när det blir uppenbart med avståndet. Så. Under mina dagar med vännerna blev jag alltså inspirerad att ösa på lite. Jag liksom kom på hur mycket roligare och bättre en relation är när man är nära. Kom hem och lade fram mina nya förslag för framtiden och de togs emot väl. Liksom inga jättegrejer men bara att gemensamt konstatera att "nä nu satsar vi lite mer på oss" ger ju energi.Jag som är så känslig när det kommer till "lyckliga par" - ni vet, kärleksförklaringar på Instagram-stajlen, kan ju lätt inte bli inspirerad utan snarare irriterad och hämmad.Jag tänkte sedan vidare på många konton jag klickat in på med jääääähäääähäättemånga följare, de här extremt tillrättalagda och snygga kontona, där folk äter snyggt, lever snyggt, är rena och kära och matchade och rika och släta och ja allt det där. Och jag antar att det är samma grej som att kolla på en romantisk film, man liksom drömmer om att hamna där, när man ser/följer. Och kanske - uppenbarligen - blir många peppade och inspirerade. För mig funkar det inte. Jag blir uttråkad av enformigheten och avsaknaden av nyanser - vill vråla: GE MIG LITE SKITIGA HÖRN OCH ETT PSYKBRYT DÅ OCH DÅ!! Det blir så ointressant?! Men det är också grillerna i huvudet. Inte på alla plan men en hel del. Önskan om turkost vatten, god mat, sena kvällar med vänner och långa samtal med sin älskade. Len hy och snygga, rena kläder. Plötsligt känns min garderob skrynklig och trasig. Vilken den ju är men jag sällan bryr mig om. Tills jag scrollat vilse och fastnat på fel konto. Jag blir inte inspirerad att "fräscha upp" min garderob, jag blir snarare hämmad?Jaha, jag som skulle skriva om min dag med diverse kaos och en del mys och en del schwett och så vidare. Det får bli en annan dag. Nu blev det en fundering kring inspiration istället. Vad tycker ni? Är min nya teori om den hårfina gränsen helt galen eller är jag nåt på spåren?Jag tänker att man i alla fall kan vara lite på sin vakt, så att man märker om vissa konton äter upp mer energi än de ger? Kanske bara en period, kanske bara kring PMS, kanske alltid?
