Så mycket känslor och ilska och irritation. #metoo bidrar verkligen till en känslomässig bergochdalbana. Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Skriver och suddar. Skriver och suddar... Jag vill bara uppmana alla att verkligen titta ordentligt på formuleringar dessa dagar. Hur Virtanen snackar om "tölpaktigt beteende", hur Bard skriker om hysteriska kvinnor och pratar om "en toka" och "schyssta snubbar" som är "oskyldiga" – som om han visste. Hur Leif G.W. pratar om "privata äventyr" och hur jag idag ser att Hakelius skriver om övergrepp på ett fjortonårigt barn som att någon har "tagit utanpå kläderna". Som att det var en klapp på ryggen med ytterkläderna på och inte något som skedde i en säng där ett barn blivit uppdraget av en tolv år äldre man. Ord. Så viktigt med ord. Övergrepp blir klapp på kläderna, våldtäkter blir privata äventyr och oönskade händer på kroppar blir oskyldigt fabrortafs. Kvinnor som talar ut blir hysteriska och reaktioner blir överreaktioner. Så förminskande. Sådant klappande på huvudet. Desperata armbågar för att klamra sig fast högst där uppe på tronen. Ni kämpar på ni män med makt. Försöker få offer att vara de skyldiga. Men #metoo är större än så. Det blev så tydligt att era armbågar inte räcker. Så veva ni, skrik att det är "överdrivet" och "har gått för långt". Stå där upp på toppen och klamra er fast i stormen och gör allt vad ni kan för att få folk att tro att det inte blåser på riktigt. Det är inte vi som gått för långt. Det är förövarna. Vi vet det nu. Vi kommer aldrig mer hålla tyst.
