Nej men jag är så arg att jag har svårt att skriva. Det här inslaget som @sthlmsjukvardsupprop delade från nyheterna om förlossningsvården är … inte ens en nyhet! (för er som inte sett – det handlar om förlossningsvården, barnmorskor som inte hinner gå på toaletten, som ska ha ansvar för två förlossningar men ofta har det för tre, stressen och faran, och hur politiker inte ens vill komma och prata om det). Hur länge har barnmorskor gått på knäna nu? Hur länge har de struntat i att äta och gå på toaletten? Hur många situationer hade kunnat gå riktigt åt skogen om de stannat upp och andats en stund? Hur är det att ansvara för någons/någras framtid, hälsa och välmående, och faktiskt liv, men inte få den tid eller de resurser som behövs? Att erbjuda sina födande en vaginal undersökning bakom en skärm i ett väntrum som gjorts om till undersökningsrum? Att erbjuda väntan i korridorer eftersom väntrummet inte finns. En miljö som ska vara trygg och lugn. Nej men det är ju bara kvinnor och barn det handlar om. Kvinnor har ju fött barn i alla tider! Mm och då borde vi ju veta hur farligt det kan vara! Det är dessutom bara ett typiskt kvinnoyrke. Där man litar på att den som utför yrket inte skulle lämna sina patienter i kris. Där man räknar med att yrkesutövaren vänder utochin på sig själv för att rädda situationen. Ett sådant yrke som får för allvarliga konsekvenser om man skulle statuera exempel – "nej nu jobbar jag bara normala tider och tar mina raster och toalettbesök, oavsett konsekvenser" – nej det är svårt när konsekvenser är vad de kan bli. Vem skulle stå och se på när kvinnor föder i korridorer eller när de inte får hjälp till ett kejsarsnitt i tid? Men det är ju bara kvinnor. De har ju fött barn i alla tider. Fött och fått barn. Fött och fått skador. Fött och fått men för livet. Fött och dött. Den politiker som kommenterar (skriftligt för fortfarande ville ingen komma och debattera) i inslaget delar ju inte bilden av hur det är på Förlossningen med barnmorskan. Han har dock förståelse och sympati med stressade barnmorskor. Men nej, bilden av platsbrist delar han inte. Men så bra! Hon bara hittar på, det ÄR inte kris. Men… vänta nu… vem av dessa två hänger mest på Förlossningen. Hmm veeeem kan det vara? Kanske skulle herr Politiker vara en vecka eller två på förlossningen? Kanske kan han gå på toaletten åt barnmorskorna som inte hinner? Äta deras mellanmål och sedan vara den där trygga personen i förlossningsrummet som behövs? Han kanske till och med kan föda några bebisar åt de födande som är stressade och rädda? Skulle han tänka annorlunda då, om han varit där? Han påpekar – som att det är grunden till problemet – att bristen på sjuksköterskor är stor… nämen vad konstigt! Verkar ju superhärligt att jobba som ett as, utan raster och paus till en inte jättesaftig lön. En gåta, denna brist på sjuksköterskor… Såhär var det för fasen redan för 8 år sedan när jag födde Maja. Och den där ständiga stressen sista veckorna att inte veta om man skulle få plats där man ville föda utan bli ivägskickad. Kanske hela vägen till Västerås! Den hade jag med alla tre. När jag skulle föda Maja åkte vi in i lite för god tid. Fick såklart superdåligt samvete för att vi tog upp plats och personal när det visade sig att det troligtvis var ett tag kvar innan den här bebisen skulle födas… Vi tog en promenad och gjorde lavemang och annat som skulle skynda på processen. Sedan tog de hål på hinnorna för att sätta ännu mer fart på det hela. Det var ju bara det att det blev en HIMLA fart och ingen var där för de hade ju skyndat vidare till en annan förlossning. Så jag och Mattias hanterade en typ 45 min lång värk utan paus tills jag flämtade fram att nu fick han ringa på klockan. Givetvis tänkte jag att det kanske var dumt att ”lura in dem” genom att trycka på knappen om jag ändå inte skulle föda än, men jag orkade inte ta mer värk och jag hade lite panik. I samma stund som de klev in kom första krystvärken. Kort därefter var hon ute. Sedan satt jag på en öm svanskota och vågade inte röra mig i över en timme innan vi fick information om att vi var kvar för att de letade plats på BB. Vi fortsatte ta upp ett förlossningsrum – vilket stressade mig – i över en timme medan de jagade plats till oss. Till slut fick jag och Maja en säng i ett patientrum på gynavdelningen. Där var vi 4 eller 5 nyförlösta med bebisar som skildes åt med skynken. Mattias fick inte vara kvar och jag var helt lugn och trygg, konstigt nog kan jag tänka nu, men ja så var det. Jag vet dock att jag tänkte på de mammor i vårt rum som fått sitt första barn och hur jag verkligen inte hade velat ligga där då med en massa andra och en partner som inte fick vara kvar. När jag smög ut för att säga hejdå till Mattias passerade jag nyförlösta som slumrade med bebisar på bröstet. Morgonen efter åkte vi hem. Att inte ha tid för kvinnor som föder. Att riskera att missa saker för att man har ansvar för fler födande än vad som är rimligt. Att vara stressad men utstråla lugn. Att peppa och stötta när du är helt slut. Och kanske vara jättekissnödig/bajsnödig/nerblodad med mens för du skulle bytt binda för 4 timmar sedan… Att fatta beslut utifrån vad som blir minst dåligt - undersökning bakom en skärm är bättre än utan skärm - eller att behöva påskynda ett förlopp genom att ta hål på hinnor fast du kanske inte ens tycker det är den bästa idén… Men snabbaste, någon annan behöver platsen. Alltså ... vem ska vilja bli barnmorska? Vem ska vilja föda?
