Jag tänker vidare kring stress och press i vardagen samt kroppsideal, och nämner ordet ”svamp” osunt mycket. Men det är ju trots allt höst! En oro jag har kring att publicera den typ av texter som jag publicerade igår är att de ska träffa ”fel”. Alltså att de som står i spetsen för gödningen av självmarknadsföring inte hör och de som vacklar, precis som jag, känner sig träffade och kanske sårade. Jag försökte därför inte ”träffa” alls. Utan bara flumma runt i tanken. Jag har ju gjort illustrationer på temat, och märkt att det träffat fel. Inte bara fel, som vanligt är ju saker inte svart eller vitt, men det gör ite ont i mig. För det sista jag vill med det här är ju att skapa mer stress och press. Min tanke är ju precis tvärtom, nåämligen att lyfta saker till diskussion som förhoppningsvis kan MINSKA stress och press. Och jag tycker mig på Instagram se mycket mer variation, nyanser, det där grå och vardagsvackra. Kanske är det för att jag väljer mer på Instagram än jag gjorde på Facebook…Eller så är det faktiskt förändringarna som dundrar in. Nu ska jag blotta mig lite här (nej inte bokstavligt! Ni kan lugnt fortsätta läsa –ni slipper nakenchock): En pinsam, och ytterst intressant grej hände för typ ett år sedan. Jag scrollade som vanligt i sen timme och hashtaggade mig fram på Insta. Hamnade på "Brangelina". Folk taggade sina vänner under bilderna och skrev #lifegoal och jag fnissade ”jaha det här är dagens livsmål alltså, hö hö hö, två Hollywood-skådisar betraktade genom perfekta filter och retuscheringar”. Men sedan började det sätta sig. De där bilderna på lyckliga familjen. När de hittar på saker hela stora gänget ihop, eller kärleksbilder på dem som par, eller bilder när de engagerar sig politiskt eller går uppklädda på en gala... Helt plötsligt blev jag... avundsjuk? Jag ville också ha ett sådant liv. Ett liv med ALLT. Skönhet, kärlek, engagemang, karriär… Och då ska tilläggas att jag är fantastiskt lycklig över mitt liv, och ändå känner jag sådär, just där och då. Folk är säkert tuffare än jag. Men jisses vad det blev uppenbart för mig. Jag är som en svamp för ideal. Och 100 perfekta bilder blev för mycket för min håriga och svettiga vardag med gnabb om vem som rensade avloppet sist. För fyra år sedan gick jag ur Facebook. De fyra åren var lite som semester, och avgiftning. För stressande, sedan lättnad – jag slapp se allt. Alla versioner av lycka, paketerat i foton och väl valda ord. Jag gick med igen, förra vintern tror jag, för att skapa en hejhejvardag-sida så att läsare lättare skulle kunna hitta min blogg. Med det privata Facebookandet har det inte blivit något av än så länge, vilket känns bra. Det får mig att må bättre. Jag försöker välja Instagramkonton och Facebook-sidor med omsorg. Men det är inte lätt. Jag valde bort många i mina ögon onyanserade och tillrättalagda konton, för de passar inte min svampiga personlighet. Däremot började jag till exempel följa en hel massa fantastiska kvinnor, med feminismen i högsta hugg, eller äkta vardag att servera, och med det intressanta och tankeväckande bilder och texter. Här fortsätter jag att suga åt mig som en svamp och det känns nästan alltid bra, men ibland får det mig också att känna otillräcklighet. Det är svårt att hitta en lagom dos, speciellt som min svampighet varierar så mycket från vecka till vecka och ibland dag till dag. Fler inlägg där jag funderar kring detta: Lästips om det jag kallar Facebooksyndromet Kroppen efter graviditet och förlossning Facebook-syndromet Angående kroppsidealen så funkar det lite likadant. I mina inlägg om ideal kanske man lätt kan tro att jag landat i respekt och kärlek till min kropp. Jämfört med förr så har jag nog det. Jag straffar den inte och jag fastnar inte i att skälla ut den för att den inte ser ut som idealets kropp. Men är jag fri? Nja… Friare än förr. Men jag kämpar faktiskt ofta. Motar bort den där självkritiska rösten med våld, flera gånger i veckan. Har lärt mig att upptäcka den redan vid första ordet nu, och det gör det hela lättare. Det är svårt att mota bort nån som står och vrålar hur fel man är rätt in i örat. Men det handlar inte bara om någon typ av självkontroll. Det handlar om vissa val jag gjort för att de hjälper mig. Jag följer INGEN som bantar eller visar kroppsbilder à la ”före och efter”. För det får inte mig att må bra. Jag levde länge utan helkroppsspegel, helt fantastiskt var det. Nu har vi en, men eftersom jag vant mig av så kollar jag av dagens klädval och jag står faktiskt aldrig och tittar närmare på diverse skavanker. Aldrig. Jag som ägnat så mycket tid till det tidigare i livet. Vilken total lättnad! Vi har ingen våg hemma. Jag blir besatt av vågar. Väger mig varje dag. Det blir inget bra av det. Jag läser aldrig modemagasin. Jag tycker om mode, jag tycker verkligen att det är roligt att bläddra i modemagasin i några minuter, tills kroppsidealen tar snor min uppmärksamhet bort från kläderna och de mönstrade tygerna, eller frisyrerna och sminkningarna, som jag VILL se. Men jag ser det inte. För jag ser bara ”perfekta” kroppar. En massa ben som är långa, smala, lena och snygga. Och plötsligt ser mina ben så korta och tjocka ut. Nope. Inga mer modemagasin. Svampen i mig säger NEJ. Jag har insett hur jag funkar (mmm nja till viss del, jag är ju himla jobbig och ändrar mig visst precis när jag tror jag börjar haja vem jag är). Men jag försöker som bara den att välja och välja bort. Det är den stora fördelen med Instagram, jämfört med Facebook, i alla fall såsom Facebook var då när jag hängde där alldeles för mycket. Hur gör ni? Har ni lyckats skala bort svampen inom er, eller har ni kanske aldrig haft någon? Har ni kommit på vad som får er att må bra eller famlar ni? Har ni taktiker eller kör ni bara på? Ännu mer bluddrande om detta från mig: Tankar om kroppen Fler tankar om kroppen Ja jag HAR problem med mig själv