Jag fick en kommentar på bloggen (under häxjaktinlägget) med en länk till ett inlägg på just det temat – skuldbeläggning. Väldigt intressanta funderingar, till exempel om skuldbeläggandet verkligen leder till förändring. Är det inte så att de som redan dömer sig själva hårdast är de som dömer sig själva mer? Jag tror verkligen det! Under mitt inlägg om just skuldbeläggning har det nämligen börjat komma en del... ja just det: skulbeläggning! (inte den ovanstående alltså, men andra). Mammor ska minsann ditten och mammor ska minsann datten., ja om man nu vill sitt barns bästa ... Vad vill man med sitt skuldbeläggande? Man verkar vilja "barnets bästa". Så genom att tala om för barnets mamma att hon är en dålig mamma så mår barnet bra? När jag får kritik som sätter sig så går jag in i mig själv väldigt mycket. Jag blir ledsen och ibland arg. Jag får en massa tankar som maler. Jag blir lättstörd och irriterad. Jag sover oroligt och jag är frånvarande. För min del funkar alltså inte skuldbeläggande alls. Jag blir INTE en bättre mamma. Om någon däremot skulle säga till exempel: "Vi kämpade som sjutton för att hitta någon bra lösning på hela "barnen är för mycket på förskolan"-problemet, eftersom vi inte tyckte att det fungerade så bra som det var. Till slut kom vi på att jag kunde xxx, barnen kunde xxx och partnern kunde xxx. På det sättet nådde vi lite bättre balans, vilket gynnade oss alla. Men det måste få ta tid och man måste få hitta SITT sätt." Typ. DÅ skulle jag lyssna. Verkligen. För där ser jag en person som faktiskt vill dela med sig av sin erfarenhet av situationen för att eventuellt hjälpa andra. Utan att döma, utan att pressa. Kanske har personen en önskan att ALLA ska ha barnen kortare tid på förskolan och kanske tycker personen att alla som har syskon på förskola långa dagar är idioter, men om målet är att folk ska vara med sina barn mer och man vill inspirera så är inte skuldbeläggande vägen. Precis som inlägget jag länkar till ovan pratar om. Kanske upplever en del att de försöker diskutera på en "snällare" nivå, och jag tror att det kan vara svårt när debatten är i full gång. Folk har en tendens att sluta lyssna då. Kanske blir man feltolkad, kanske verkar ingen lyssna alls. Men i slutändan kanske de mer nyanserade kommentarerna faktiskt är de som gör någon skillnad, för någon i alla fall. Jag önskar att man kunde fundera på vad målet är med det man skriver. Vad vill man säga? Till vem och varför? Vill man att folk ska lyssna? Uttrycker jag mig verkligen rätt ifall jag vill att folk ska lyssna? Eller vill jag kanske något annat? Vill jag kanske bara känna mig duktig? Jag ska prova själv: Vad är målet? Målet med mina inlägg om detta är att man ska sluta skuldbelägga. Vad vill jag säga? Jag vill säga att man ska tänka på vad man skriver och vem som är mottagare. Att man inte vet vem man skriver till. Ett bra tips kan vara att föreställa sig någon som är ganska utsatt och skör. Till vem och varför? Till dem som enligt mig går till attack mot andra mammor. För det skadar och gör folk ledsna och pressade. Vill jag att folk ska lyssna? Jag vill gärna att folk ska lyssna. Uttrycker jag mig rätt om jag vill att folk ska lyssna? Jag kanske blir för upprörd och irriterad i min ton ibland, då tror jag inte folk lyssnar lika bra. Ibland rör jag till det med för många trådar, det gör det också svårare att bemöta det jag skriver. Det är bättre när jag visar hur jag tänker och varför. Det försöker jag göra i det här inlägget. Vill jag kanske något annat? Jo jag vill nog också visa stöd för alla de som precis som jag känner sig otillräckliga ibland. Och så finns det nog en del självförsvar eftersom jag själv grubblar mycket på "barnen är så mycket på förskolan"-problemet. En påminnelse om att hela sanningar inte syns på Instagram, Facebook eller i en lekpark eller på en buss.
