Jag tänker vidare kring alkohol, detta känsliga ämne och hur man ska prata om det utan att trampa på tår. Jag försökte i min illustration och text att inte vara skuldbeläggande. Jag tror nämligen inte alls på skuldbeläggande. Sedan är det väl alltid så, när man skriver om åsikter man har, att de kan tolkas som att man beskyller de som inte tänker lika. Men målet är diskussion, och reflektion. När jag gick i gymnasiet var en kompis till mig på en föreläsning. Mannen som höll i det hela pratade med en aula full med gymnasieungdomar, mitt uppe i festandets rusiga tid. Han frågar om någon där inne anser sig ha ett alkoholberoende. Nej, verkade det enade svaret vara (här är det ju inte säkert att den som kände så skulle räckt upp handen direkt, men säkerligen kände de allra flesta att de festade precis så som alla andra, och att det alltså var lugna puckar). - Okej, fortsatte föreläsaren, då kan alla sluta dricka alkohol från och med nu då. Tystnad och skruvande. Jag kunde inte släppa det där. Jag kände precis så. Nej inget problem med alkohol, inte alls beroende och kan sluta när jag vill. Fast jag vill ju inte? När man tar upp ämnet om att inte dricka så tar man bort glädjen i en njutning. Och det är synd! Jag tycker om vin. Jag tycker om champagne. Jag tycker om att ta en öl i skuggan en riktigt varm sommardag. Eller ett glas rosé på balkongen. Jag har skrivit om det förut. Den fina bilden av alkoholen. Och den är rätt romantiserad. Det betyder inte att den inte finns, den där fina bilden med alkoholen med. Många kan ta ett glas vin och sedan är det bra. Många kan det inte. Eller gör det inte i alla fall. Och i en kultur som vår, där det faktiskt ingår att supa som en galning under flera år (mer eller mindre, och nej inte alla, men väldigt många) så är det väl ändå värt att reflektera över intaget? Man måste få göra det utan skuldbelägga! Jag pratar inte bara om småbarnsföräldrar. Jag pratar överhuvudtaget. Jag pratar om andra och om mig själv. Jag kom på mig själv med att tycka att en vit jul och nyår kändes trist! Och blev irriterad på mig själv, att något så litet som alkohol ska ha en sådan påverkan. Att det skulle kännas trist utan. Så visst är det väl värt att utmana mönstren lite? Att fundera på varför det är så himla viktigt? Varför kan man avstå julklappar, skinkan, granen och till och med tomten, med en kanske liten tråkig känsla men visst, det får bli nästa år. Men alkoholen? Den får ingen stryka! Och om man ens talar om det så höjs upprörda röster. Bara där tycker jag att det visar att diskussionen behövs. Jag tycker om vin. Jag tycker om champagne. Jag tycker om att ta en öl i skuggan en riktigt varm sommardag. Eller ett glas rosé på balkongen. Men det betyder inte att jag inte behöver fundera på varför jag tycker det är så viktigt med alkohol och ifrågasätta mig själv.
