Lady Dahmer har också skrivit om Jenny Strömstedts krönika, två gånger. Första gången med fokus barns behov och hur barn ska hantera det här med att "vara jobbiga" och andra gången mer om mammarollen. Jag tycker LD har många bra poänger, så som att man måste se kritiskt på sitt föräldraskap för att utvecklas. Som med typ precis allt. Och att det är viktigt att backa och se på vad man gör. Jag tycker hon är modig när hon "outar" sina rädslor och är öppet självkritisk. För det är fasen inte lätt att vara det, inte ens för sig själv. Men det är mycket jag INTE håller med om. LD skriver att hon inte såg Jennys krönika som att kasta skit på mammor utan att den handlade om att lyfta fram barnperspektivet. Men så länge barnperspektivet är mammans och bara mammans ansvar så blir det ju lite samma sak, kan jag tycka. Hur många pappor fick dåligt samvete av texten? Hur många mammor? Sedan håller jag inte med när det dras likhetstecken mellan "jobbig" och "vara i vägen". Det är inte alls samma sak tycker jag. Man kan tycka att barnen är jobbiga utan att tycka att de är "i vägen". I vägen känns som förhinder, jobbiga känns som något naturligt, sådant som människor är, något som ingår liksom. Min reaktion på det här med att barnen är jobbiga... jag tänker såhär: om jag tycker fotboll är svårt och kämpigt så fattar de flesta att det inte är bollen det är fel på utan kanske att jag kämpar med tekniken eller konditionen, eller lagandan eller skoskav... Jag ser det på samma sätt när mammor berättar om sina jobbiga stunder med barnen. Det är ju inte BARNEN som är jobbiga, det är ju situationerna eller man själv man beklagar sig över. Varför klarar jag inte av att vara mer pedagogisk? Varför är inte morgnar två timmar längre när man ska hinna till förskola i tid? Om någon vrålar att den blir galen av att barnet vaknar 300 ggr per natt så är det ju knappast så att folk ba: taskig unge! Så elakt barn! Eller att barnet senare: jag var en sådan börda som bebis, jag känner mig hemsk... Man låter det ju inte ens gå ut över barnen, det är ju inte så att man "straffar" barnen som varit vakna för att de orsakat ens sömnbrist. Vad ett sådant "utbrott" från en mamma på sociala medier vittnar om är ... att det är kämpigt med sömnbrist. Måste man dra detta så långt? För även om man motiverar det hela med "den ohållbara pressen på mammor" och "var är papporna?" så sitter mammorna där och fyller på sin bunke med dåligt samvete. För att de inte bara tyckte att det var jobbigt häromdagen, utan för att de uttryckte det och nu är de sådana som "tappat barnperspektivet". Att reflektera över sitt föräldraskap, att fundera på varför man gör som man gör och hur man kan bli bättre som förälder tror jag är jättebra! Jag ser det dock som något helt annat att prata om öppenheten kring det kämpiga som något som skulle motverka detta. Alla som skriver om arga treåringar, bångstyriga sexåringar, barn som slåss, syskon som bråkar, matvägran, trots och non-stop uppmärksamhetkrav och allt det där andra som utmanar – skulle det vara någon typ av motsats till självkritik? Skulle det vara att man "skyller" på barnen? Jag ser det verkligen inte så. Jag ser det som raka motsatsen faktiskt. Som att man ba: jag vet inte hur jag ska hantera denna trots!! Hjälp! Jag tror att faran med att snacka om "barnfokus" och "vi måste tänka på barnen" är att det bara slår fast att vi inte räcker till, att vi inte är tillräckliga trots att vi kämpar så hårt! Vi har ju ett enormt barnfokus, annars skulle vi inte ständigt prata om utmaningarna. Behöva ventilera för att hantera det på bättre sätt. Behöva ösa ur oss frustration sinsemellan för att få ny energi till mötet med barnen. Jag är trygg i mitt föräldraskap. Jag är trygg i att jag vill det bästa för mina barn och jag är trygg i att säga att det kan vara enormt utmanande och utmattande med småbarn. Jag vet också att jag gör jättemånga fel. Att jag tappar tålamodet, att jag låter dem kolla för mycket på tv i perioder, att jag har för lite tid med dem. Jag vet att jag grubblar på sätt att få mer tålamod – aha stress och sömnbrist märks direkt på mitt tålamod. Vad kan jag göra för att minska stressen? Vad stressar jag över och behöver jag stressa denna morgon/eftermiddag eller kan jag skjuta på stressandet några timmar? Så. Ja vi kan behöva tänka på vårt föräldraskap, men alltså, är det inte det vi gör typ HELA TIDEN? Kan sådant här få ta lite tid? Kan man få landa i vad man tror blir bäst utan att folk ska vråla "varför ens skaffa barn om .."? Jag hör om ett förlorat barnperpektiv med jag ser det verkligen inte. Inte alls! Tvärtom verkar dagens föräldrar oerhört engagerade och villiga att göra enormt mycket för att barnen ska få det så bra som möjligt. Den stora skillnaden verkar vara att det finns mammor som tänker på annat OCKSÅ. Att man är mamma OCH egenföretagare OCH kompis OCH partner. Klart det är svårt att hitta balansen, men att säga att vi missar barnfokuset är fel tycker jag. Möjligtvis kan ett stort gäng pappor få den kängan. Mammor som är hemma skuldbeläggs för sina val. De som gör karriär skuldbeläggs de med. Pappor skuldbeläggs i sin roll som pappor... ja när? När de gör karriär? Nej. När de är hemma med barn? Nej. Om mina barn i framtiden läser min blogg och ser hur jag slet mitt hår över sömnbrist, bråk eller hur de vägrat lämna affären utan glass, om de läser om hur jag andats i ett annat rum för att komma tillbaka med ny energi, om de läser om hur jag jobbat till sista möjliga minut, slängt mig på cykeln för att inte hämta galet sent, beklagat mig över skriksymfoni under matlagningen och struntat i tandborstningen för att till slut somna samtidigt som dem under sagoläsning. Om de läser om allt detta så är jag nästan helt säker på att de ser kärleken. Att de ser kämpandet för att vara en bra förälder. Men också kampen för balansen, jobbet för att få arbeta med något man verkligen vill, energin för att ha en fungerande relation, kämpandet med att belysa skeva ideal i samhället, för att belysa synen på kvinnor ... och mycket mer. Att de ser en mamma som verkligen ville vara en bra mamma, men absolut inte rodde hem det varje gång. En mamma med nyanser. En mamma som bryter ihop emellanåt. En mamma som ALLTID är mamma, men inte bara är mamma. Jag behöver höra att fler mammor kämpar. Att vi är många som "misslyckas" gång på gång. Att det finns fler som ger barnen glass, som slänger fram ipaden, som hämtar sent, glömmer matsäcken, valde fel kläder i regnet, köpte färdigmat, blev för arga och sedan kramades förlåt. I igenkänningen finns stödet. I nyanserna finns tryggheten. Vi är fler som kämpar. Och vi gör det faktiskt bra!
