Tjejigt är väl inte dåligt? Varför ska hon inte få vara tjejig?! Jag vill aldrig försöka bevisa några värderingar genom mina barn. Om det är prinsessperiod på förskolan och mina döttrar vill följa den så ska de få det. Man kan fortfarande diskutera kring det. Varför vill man vara prinsessa? Hur är man om man är prinsessa? De som inte är prinsessor, vad är de? Om man inte vill vara prinsessa, är det ok? Osv. Allt jag vill är att mina barn ska känna sig trygga. Att de ska känna sig trygga nog att välja sin egen väg. Extremt mycket begärt av vem som helst, att våga välja sin egen väg, men det är önskemålet. Därför känns det som viktiga ämnen att diskutera. Det blå och det rosa. Det killiga och det tjejiga. När min vän inte längre fick köpa kläder med något rosa till sin son för hans kompis hade sagt att rosa var tjejfärg och det var inte bra. Ja då visar det ju att dessa diskussioner behövs. Märta som inte ens är tre år fyllda frågade mig: - Är det här kalsonger? Och pekade på de kalsonger hon hade på sig. - Ja, svarade jag. - Är det för killar? frågade hon. - Det är för den som vill ha dem, svarade jag. Men tydligen har någon talat om för henne att det är killunderbyxor hon har på sig. Kanske låg det ingen värdering i det, men det får mig ändå att tänka. Tidigt, tidigt ska man vandra in på tjej- eller killvägen. Och vill man åt ett annat håll är det nog inte så enkelt. Jag önskar att det inte var så tydliga gränser och hårda regler. Att inte så mycket skulle bestämmas ÅT en, bara pga en snippa eller snopp. Att livsbuffén stod uppdukad för alla att välja och vraka. Att det inte var så himla udda att vara udda... Åh vad jag önskar att ni ska få vara trygga och kunna vara som ni vill vara.
