Det har i bloggspejsen florerat en hel del texter om barn och mat. Jag har läst litegrann, några helt, andra inte alls. Det finns två anledningar till att jag gärna inte läser dem: 1. Jag känner sällan igen mig 2. Jag känner ofta, trots punkt 1, att vi gjort fel och får dåligt samvete Det verkar mestadels handla om att man ska låta barnen prova olika mat, väcka intresse för mat, inte anpassa så mycket osv. Uppmaningar att man ska sluta dalta med barnen vad gäller mat - Föräldrar, gör inte si, gör inte så! Det känns som två lag - de som har barn som äter och de som har barn som inte äter. Jag tänker såhär, helt crazy: Har man ett barn som varit intresserad av mat så kanske det är ganska lätt att prova olika maträtter och att låta barnen äta samma som man själv äter. Testa nytt, ta det med ro om en måltid blir lite liten någon gång. Har man ett barn som hellre gör vad som helst annat än att just äta så kanske det inte spelar någon roll hur mycket de får prova...för de vill inte ens smaka. När dessa två sidor möts i kommentarsfält blir det sällan bra eftersom det, som vanligt med känsliga ämnen, hamnar så mycket skuld i det hela. Det är ditt eget fel att ditt barn inte äter. Jag undrar om det ens går att diskutera ämnet utan att det landar i att någon känner sig anklagad... Jag har suttit på middag med vänner som i farten, när barnet rusat förbi, petar in ett köttbulle i barnets mun för att hen ska äta något över huvudtaget, föräldrar som lockar med allt möjligt för en enda liten tugga. Det är svårt att vara avslappnad kring mat när det ser ut så. Sedan finns det sådana som vi. Kanske är det oss man vill åt, om man nu vill åt någon. När Märta började äta så gillade några typer av mat jättemycket. Så vi körde på det. Korv och broccoli. Pasta och köttbullar. Repeat. Vi lagade i princip alltid middag till henne först och åt sedan själva. Och när Maja började äta på samma sätt så åt de tillsammans och vi åt efter. Jag vet att vi åt allihop några tillfällen och att jag varje gång tänkte: hur göööör folk?! Efter att jag sprungit sjuttioelva varv för att hämta saker jag glömt, torka upp vält glas, hämta påfyllning av något annat, torkat upp andra glaset, hamnat i fajter om mat på golv, väggar, i glas, på andra personer... Jag kan villigt erkänna att jag inte tog fajten "sitt kvar tills alla ätit upp". Det var rätt skönt att sitta där och äta en ljummen måltid i resterna av ett matkrig och i tystnad... Jag läser att det ska vara jobbigt att laga olika mat - en rätt till oss, en rätt till barnen. För oss var det just det som var den enklaste vägen. Och som jag nämnt i tidigare blogginlägg så var det vår stragegi - att göra saker så enkelt som möjligt - i hela vår "barn tätt"-cirkus. Att laga något jag visste att barnen skulle äta och bli mätta av var det enklaste. För visst, de svälter inte av att äta en sked ris till middag, men det jag ser framför mig då barn som vaknar kl 02 och vill ha mat. Rör inte mina få timmars sömn!! säger då den trötta mamman. Barnen åt sin egen mat nästan alltid, vi något annat, och vi åt alltså oftast inte ens tillsammans, ända fram till i somras. I somras kände vi oss redo. Nu vore det kul att prova lite annat. Nu kändes det enklare att låta barnen äta samma mat som vi. För att VI ville det. För att vi nu orkar med att koka reservpastan om maten spottades ut. För att jag vet att jag kan slänga fram en knäcke med lite kaviar om de hellre kört leken "mat-rejs" på tallriken än ätit av grytan. För att arbetstider och därmed rutiner förändrades. För att tidpunkten kändes rätt. Så ja, kanske är det just sådana som vi (som vi var?) som man riktar sig mot med uppmanande texter. Vi kanske är sådana där som anpassar alldeles för mycket vad gäller maten, trots att vi inte har barn som totalvägrar mat. Man kanske ser oss och himlar med ögonen, tänker att vi skapar problem för oss själva, att vi daltar alldeles för mycket. Kanske är det så. Fast jag måste erkänna - jag daltar ju hellre med mina barn än med omgivningen... --- Vad har ni för erfarenheter och tankar kring barn och mat? Såhär äter jag middag oftast nu för tiden: ett barn på ryggen och ett i knät. Jag gjorde bilden svartvit, så den skulle bli ännu snyggare.
