Jag har lite på avstånd följt Cissi Wallins inlägg om Perrelli och följande inlägg med att man måste kunna kritisera andra kvinnor, trots att man är för systerskap och trots att man är feminist. Såklart. Man måste få rikta kritisk blick åt alla håll, jag håller helt med! Men det är bra om det är tydligt vad man kritiserar och varför. Annars blir det ju lätt att folk antingen tolkar kritiken som det tröttsamma ”avundsjuka” eller som det kanske vanligare kvinnokritiska. Nu tänker jag reflektera kring det här ”kvinnokritiska” utan att helt koppla det till ovanstående inlägg. Jag har tränat upp mig att backa när min hjärna drar igång kritik när jag ser en kvinna som tar plats, uttrycker sig offentligt, syns, hörs, agerar, säger ifrån, säger något högt och så vidare. En kvinna som inte ber om ursäkt hela tiden. Många gånger nu för tiden är jag ju med och hejar på när kvinnor syns, uppskattar det de säger och känner mig som en del av det de talar om. Det är ett aktivt val – jag tänker stötta de kvinnor som vågar ta plats. För det är banne mig inte lätt! Men helt ärligt så är det fortfarande relativt ofta som jag blir en grinig typ som undrar varför ”den där personen ska synas så mycket” eller om hon verkligen måste ta så mycket plats. Det är invant. Jag är van vid att lyssna och respektera när en man talar, men att en kvinna med samma snack har ”en så gäll röst”, eller är ”tröttsam”, eller så verkar hon ”inte helt trovärdig” … Det är inte så konstigt, att jag reagerar som jag gör. Jag lever ju i en värld där män har en stor, ordentlig plats och kvinnor en annan. Män får ta plats, det får inte kvinnor. Jag har som sagt tränat bort mycket av min instinktiva tveksamhet. Lärt mig att säga: stopp här, varför är du tveksam till den här personen nu igen? Och ofta kan jag inte svara. ”Ameh, hon ska ju tycka och tänka om ALLT. Synas överallt. Vara överallt. Och verkar inte ens skämmas över det!” Det är såklart inga riktiga anledningar att vara kritisk. Jag frågar mig själv: HUR skulle de här personerna vara då? Och då inser jag att jag känner tveksamhet för att jag inte är van att se en kvinna i den här rollen, att jag skulle vilja placera in dem i bekväma stereotypa fack (eller alltså det vill jag ju inte, men ni hajar). Jag får inte automatiskt förtroende. Jag känner inte instinktivt trygghet och tillit. På grund av mina fördomar och invanda mönster. Jag lär mig hela tiden, att försöka slå hål på dessa. Ibland (alltid??) får kvinnor kritik som de aldrig skulle ha fått om de var män. Det handlar om hur de ser ut, hur de klär sig, sminkar sig, inte sminkar sig. Huruvida de har hår i armhålan eller inte. Om de skämtar för mycket, pratar för högt, hörs och syns. Om de finns till på ett lite FÖR bekvämt sätt. Som att de inte vet sin plats?! För att återkomma till början av detta inlägg. JA vi måste kunna kritisera varandra, även om vi är feminister, eftersom vi vill komma framåt och det gör vi ju såklart med diskussion, inte tyst medhåll oavsett vad. Dock kan jag inte låta bli att undra: HUR skulle Perrelli ha reagerat för att det skulle ha varit okej? Cissi, om du läser detta: jag tycker du är modig och jag är imponerad över att du orkar vara så öppen med så många tankar och åsikter, för det är sannerligen inte lätt i denna internettid (Internettid? Hur gammal ÄR jag?). Här höll jag dock inte med dig – eller ännu mer: jag har svårt att förstå din kritik.
