Jag har funderat en hel del på Kittys krönika, Brittas svar och mina reflektioner kring det hela. Jag har funderat på olika kommentarer jag läst på ämnet och allra mest har jag funderat på vad som skapar den här stressen. För jag tänker att om man kommer på vad som orsakar den så kanske man kan hitta sätt att lätta den. Jag har sett kommentarer om att man sänka ribban, att man får se till att ha mindre krav på sig själv. På ett sätt gillar jag ju tanken att man själv sitter med makten, men som jag skrev i mitt förra inlägg på ämnet så känns det ändå som att det blir skuldbeläggande, som att man får skylla sig själv om man har dessa krav på sig själv. Men visst kan det vara bra att tänka några extra varv kring varför man gör som man gör. Jag är ganska övertygad om att den största anledningen till att vi känner sådan press att leva ”rätt och lyckligt och vackert ” heter Facebook (och senare även Instagram): Du lagar en fantastisk fredagsmiddag, både för- och efterrätt. Du dukar ovanligt snyggt och har till och med köpt blommor. Under tiden du lagar maten tar du ett glas vin och du har bra musik i bakgrunden. Du har en grymt bra fredag! Jag hade LÄTT fotat av detta. Ett once in a life time-tillfälle ju! Och jag hade utan att blinka lagt den på min Facebook eller Instagram eller helst båda med en teknisk inställning som gör att jag får in mitt Insta-flöde på min Facebook. Dela på alla sätt, till så många som möjligt – kolla in vad jag har gjort!! Men varför? Ja lite generad nu hävdar jag kanske att det är för att mamma, pappa, svärisar och nära vänner ska hänga med lite i mitt liv. Men de andra 300 ”vännerna” då? Nu ska jag vara helt ärlig och utan att tänka efter rabbla upp bilder som jag vill lägga upp på Insta/Fejsboken: - när jag tränat - om vi hittat på något extra kul med barnen - när vi har en dejt jag och min kille - när mitt hem ser extra härligt ut - när jag köpt en fin bukett eller ännu bättre om jag fått en från Mattias - och så vidare Varför? Varför vill man lägga upp dessa bilder? Minns ni tiden före Facebook? Vagt kanske. Vi pratade om det igår, jag och min vän. Hade vi behovet att skicka runt bilder på mms eller mejl om vi hade en härlig fredag? Nja… tror inte det. Har vi behov att lägga upp denna typ av bilder nu? Ja. Är det inte väldigt intressant? Vi har gemensamt skapat någon typ av rapporteringsskyldighet. Nej alla känner den inte. Men jag tror att väldigt många gör det. Och det är ju kul också! Det är ju inte med gråten i halsen man lägger upp bilden från fredagsmyset, det är ju med en bra känsla man gör det. Och när likesen (lajksen?) tickar in så fylls bekräftelsebägaren upp. Men vad gör det med oss? För låt oss titta på några Insta-moments och bryta ner dem: Någon instagrammar fredagsmyset. Dina 300 vänner gör också det. Och runt omkring skapas plötsligt en press att man ska ha en jäkligt mysigt fredag. ”Alla andra har ju det, det är något man SKA!” Och du har inte instagrammat någon mysig helg på evigheter, folk kan ju tro att du har ett astråkigt liv! Kom igen! Lägg upp en mysig bild nu då för fan! Ha lite jävla mysigt!!! Men det finns en annan sida också: Du instagrammar att du skänkt pengar till välgörenhet. Det får dig att må bra, att visa att du bidrar, – duktighetssuktaren i oss får en rejäl klapp på axeln. Och din bild gör att fler vill skänka pengar. ”Alla andra gör ju det, det är något man SKA!” Det sprids fler och fler bilder och plötsligt har flera miljoner kronor samlats in till människor i nöd. Helt fantastiskt och vidden beror på just Facebook och Instagram. Jag hade ett tag någon plan att uppmana folk att lägga upp färre bilder på sociala medier. Men det känns lite som att börja propagera för att man ska skicka brev med posten istället för mejl. Det är en utveckling som rusar på i 120 km/h och jag tror inte att den kommer att sluta. Förändras ja, men inte upphöra. Och jag tycker inte den ska upphöra. Det finns enormt mycket positivt som kommit med det här. Jag ser till exempel en kroppsrevolution i min Instagramflöde, där alla kroppar ska få synas inte bara de enligt idealen godkända. Det är helt fantastiskt! Kanske är det däråt vi är på väg? Åt nyanser och verklighet? Jag hoppas det. Som jag skrev inledningsvis, visst kan det vara bra att tänka ett varv till varför man gör som man gör, varför man känner sådan press. Men kan det inte vara en grej att också fundera kring varför man lägger upp de bilder man lägger upp? Vad är det man vill åt? Och varför? Och vad gör det med oss? Det började med några foton för familjen eller kompisen som flyttat till andra sidan jordklotet. Sedan sa det ”kaboooom” och Facebook blev president, religion och bästa vän. Med både allt det dåliga och det alldeles fantastiska. Det dåliga: #facebooksymdromet Det fantastiska: #dansaförstina
