Läste det här inlägget på Betans blogg. Ett mycket bra inlägg som fick mig att minnas den oerhörda lättnaden som det var att flytta till Stockholm där ingen visste vem man var eller hade varit. Jag älskar fortfarande känslan av att traska runt på Söder och aldrig stöta på någon jag känner. Mvh asociala jag. (Ibland får jag längt efter det lilla, där alla känner alla osv, vilket är bra eftersom vi nu bor i det lilla fast i det stora). Hur som helst. En sak fick min puls att öka ännu mer, och det var detta briljant formulerade om att hennes man kallats toffel: Herregud så sant. Mannen är duktig och det är synd om honom, det måste vara en ilsk kvinna som piskar på!! Och mannen som "lyder" är en toffel. Låter sig hunsas med. Som att han inte själv skulle kunna ha viljan att vara en del av sin egen familj med allt vad det innebär. Nu är ju detta långsamt lååååångsamt på väg att förändras. Men förvånande ofta ser jag ändå höjda ögonbryn för kvinnan som gör karriär och mannen som går ner i tid för att kunna vara hemma mer. Och det här med "toffel", fy fasen vilket ruttet uttryck, både mot mannen och mot kvinnan. Nu ser vi till att det utrotas och snart bara betyder typ "en bekväm sko". En annan sak som borde utrotas är uttrycket "barnvakt" när pappan tar hand om sina egna barn.
