Såg ett inlägg hos @fjaugen som handlade om en person som gör ansiktsmålningar på barn och en fyraårig pojke ville ha en blå fjäril. Men där sa mamman stopp. Det vill han inte ha, måla nåt för pojkar, tyckte mamman. Ansiktsmålaren fick måla en döskalle istället. Och när hen försökte få måla en liten fjäril också, satte mamman stopp för det en gång till. Jag tänker på Elsas inlägg, när Ragnar haft klänning och några barn skrattat åt honom. Och att folk skrev meddelanden till henne om hur HON tvingade på honom sina värderingar genom att klä honom i klänning. Ursäkta hur blir döskallar, svarta, blåa kläder med tryck av dinosaurier eller iron man INTE att tvinga på värderingar? Det gör så ont att barn ska lära sig vad som är FEL, som i hur de vill vara och vem de vill vara. Och så länge det finns vuxna som inte tycker att deras barn ska få ha en blå fjäril eller en klänning (om de är pojkar annars går det bra) så kommer det ju fortsätta. Jag la upp den här bilden i sociala medier för ett tag sedan och ni anar inte hur många som skrev att det hade hänt deras barn, deras son. Pojkar som älskat en viss färg eller glitter eller enhörningar som efter en viss tid i skolan bara slutat med det. Förstår ni? I allt detta finns ju föreställningarna om hur en pojke ska vara. Och där begränsas deras tillvaro. Känslor och uttryck de ska sluta känna eller agera på. Barn. Som är pojkar. Får inte klä sig i något som någon bestämt är för flickor. För att … ja varför då?! VARFÖR? Vad är man så rädd för? Båda bilderna gjorde jag till boken Gör det jämställt, av Maria Hult och David Flato. Även detta. Att när en pojke och flicka leker så ska det antydas saker om ”flickvän” eller ”kärlek”. Bara SLUTA. De är barn. Låt dem leka utan att pådyvla dem saker. För vad? För att göra sig rolig över deras relation? Alltså jag vet att vissa saker sker av bara farten, vi är ju uppväxta i det samhälle vi är uppväxta i. Ett samhälle som uppenbarligen inte kan hantera ett pojkbarn med klänning. Men låt oss stanna upp och fundera på hur vi matar dessa normer. Och bromsa oss själva. Fundera över vilka dörrar som stängs igen. Så tidigt och så hårt. Och vad det innebär.
