Vet ni vad jag får panik på? Effektiviseringen. Slimmandet. Att strama åt så mycket det bara går för att klämma ut de extra kronorna. Det får jag panik på.Jag får det för att det 1) är vidrigt och 2) skapar ett ohållbart samhälle. Men också för att det tar mig så lång tid att förstå att det är orimligt. Jag kan KÄNNA att det är orimligt, jag kan någonstans veta det. Men att fullt ut fatta kräver att jag tänker en massa varv. För jag är uppväxt i en värld där man ska klämma ut de extra slantarna OM det går. Jag har också en tendens att tänka: fast det GÅR ju fixa det här, även om det är svårt... Typ att det GÅR ju jobba på nätterna för att hinna klart. Och ja det kanske går. Men inte i oändlig tid. Och för vad? Vart går gränsen och vem ska dra den om inte jag?Jag undrar om effektivisering blev ännu starkare efter pandemin. Många gick upp i "stabsläge", man fick dra ner på folk, man fick skala bort, lägga i en extra växel för dem som var kvar. Man kavlade upp ärmarna för att få det att gå ihop!Och när det funkade tänkte man: aha det funkade? Vi klarar oss alltså på 10 pers istället för 14 pers. Varför ska vi då vara 14? Vi håller oss till 10 istället.Funkade det? Ja det kanske funkade. Precis som att folk (vissa) kan springa ett Marathon och klara det. Det betyder emellertid inte att man kan springa ett Marathon hela tiden. Varje vecka, eller varje dag, eller hela dagarna. Det kan nog ändå folk förstå. Men att jobba på högsta effektivitetsnivå hela, hela tiden, det verkar ändå någonstans låta rimligt för somliga?Vi är ju människor, inte maskiner. Vi behöver återhämtning, vi behöver en bra vardag, vi behöver andra saker än att vara effektiva och nyttiga hela tiden.Jag har varit på ett sådant jobb också. Vi hamnade i en situtation där vi var för få i personalen. Vi bestämde att okej, vi ska klara det här! Vi kämpade, vi slet, vi klarade det!! Och gu så glada vi var! Så härligt det kändes! Och chefen, hen började tänka att "hmm, det här gick ju bra? Vi kanske inte behöver de där extra personerna som var planen från start."Jag tänker så ofta på ett inslag från hemtjänsten jag hörde på radio för några år sedan. En kvinna som arbetade inom hemtjänsten, hon åkte runt till äldre och man hade lagt hennes schema på minut-nivå. Klockan 10.37 skulle hon åka från den ena patienten till den andra. Klockan 11.13 skulle hon åka till nästa. Och så vidare. Allt planerat i ett schema, med minuter, med antaganden om hur lång tid något tar. Servera en matlåda, tvätta ett hår, bädda en säng. Klick klick klick i tidtagaruret. Helt utan hänsyn till att det var människor hon jobbar med. Och helt utan hänsyn till att hon var en människa. Jag tänker på hur hon fick lämna patienter som var ledsna, ensamma, i behov av någon. Och ändå låg hon ständigt efter. Lämnade en patient 2 minuter efter det var tänkt. Körde för fort till nästa. Kom ändå sent. Började på minus. Och där var någon som behövde henne. Som hade velat växla några ord med kanske den enda personen hen skulle träffa idag.Vad ÄR det för samhälle? Vi kanske KAN prestera hela tiden. Men inte utan konsekvenser. Och frågan är varför det blev så himla viktigt att effektivisera och maxa och så oviktigt att leva och vara människor.
