Igår var temat på februaris fotoutmaning ”det här står jag inte för”. Så svårt?? Jag fick en blandad känsla av ”JAG STÅR FÖR ALLT!!” och ”fast DET DÄR kan man inte dela i sociala medier”. Det fick mig att fundera och fundera. Jag landade i den här illustrationen: Inte för att jag inte står för den. Utan för att känslan när man struntar i dessa saker är skamfylld och svår att stå för. Det är så knasigt nu för tiden. Att rekommendationer blir lag. Man (samhället? Folket? Forskning? Tyckare?) rekommenderar vissa saker och resultatet blir att om du inte följer rekommendationen är du en idiot. Du VET så himla mycket. Du VET att du borde göra. Och att då aktivt välja bort – för att man omöjligt kan följa alla ”regler” – det blir skamligt. Jag har skrivit om det förut, men när jag fick Maja så hade jag inte Facebook. Jag lämnade Märta på förskola maxtid när jag var föräldraledig med Maja utan att ens reflektera över att det kunde vara något fel med det. Jag utgick ifrån Märta, Maja, Mattias och mig. Och det funkade bra! När jag något år senare gav mig in i FB-diskussioner och när Instagram började bli mer och mer diskussionsforum/politiskt/skrivna ord så började jag förstå att det var ju verkligen att bryta mot regler (inte riktiga regler, vi följde antalet tillåtna timmar, utan oskrivna regler). Att ha barn på förskola när man är hemma med småsyskon. Det var så otroligt mycket tyckande och riktigt arga röster. Mammor dömdes ut – varför hade de ens skaffat de ens barn? Mammor blev ifrågasatta. Man berättade för mamman att hennes barn tog skada. Att hon inte tänkte på sina barns bästa. Fy fan vilket hat alltså! De där hemska, hemska kommentarsfälten där folk spyr ut sina totala fördomar och elakheter. Jag är så innerligt glad att jag inte visste detta. Att jag hade NOLL koll på att jag begick en dödssynd och skadade mina barn för livet och dessutom aldrig borde ha fått skaffa barn när jag hade dem på förskola. Obs, bara när jag var ledig med syskon. Annars är förskola inte lika med värdelöst föräldraskap. OM det är lagom lång tid förstås. När det är sådant klimat på nätet så är det ibland väldigt svårt att stå för saker. Jag kan stå för att jag har det stökigt hemma, att jag inte orkat duscha, att jag blev lite för arg i morgonstressen, att det är kämpigt i relationen under småbarnsåren och så vidare. Men när det kommer till områden där jag vet att man kan prata om att jag inte prioriterar mina barns mående på något sätt, då blir det för skört. Jag är ju medveten om att jag hela tiden gör val i ett försök att få vår vardag att fungera. Att jag testar olika lösningar, kör på i samma gamla hjulspår, trollar med knäna och gör en himla massa fel. Ibland vet jag att det är ”fel” redan från start. Ibland inser jag det i efterhand. Oavsett så är det ju helt okej – att inte få femma i allt (femma var högsta betyg förr i tiden, då jag var ung). När folk i alla lägen kan peka på just det där du inte gör helt perfekt blir det ett ohållbart läge. Det betyder nämligen att du inte kan rucka på något. Att du mår dåligt när du inte gjorde 100% (även du till och med var uppe på 85%). Du mår dåligt när du presterar väl, för att du inte presterade TIPPTOPP. Du mår dåligt när du presterar dåligt. Det finns inte utrymme för lagom och litegrann och good enough. Inte när du riskerar att få poängterat om och om igen att du inte var tillräcklig – eller ännu värre att du var så dålig att du kanske inte ens borde fått bli förälder. Du vet kanske att det inte är ett dugg sant – du vet kanske att du är en helt okej förälder, att du ibland är riktigt bra till och med. Men det spelar ingen roll när du speglar dig själv i orden från en främling som just sagt att du inte prioriterat dina barns mående.
