Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om att hon tror att amning är det bästa och därför har hon kämpat med amningen som sjutton och vill få känna sig stolt över det. Hon kan inte förstå hur någon kan känna sig upprörd över att hon tycker att amning är bättre än ersättning. Hon skriver väldigt bra att "föräldraskapet inte står och faller med detaljerna". Sedan skriver hon att någon kanske inte är bra på att amma men bra på något annat. Jag funderar så det knakar. Ska man inte få känna sig stolt utan att folk ska bli upprörda? Klart man ska få känna sig stolt! Superbra att kämpa för något man vill och tror på och i slutändan troligtvis mår allra bäst av! Det jag hakar upp mig på är det här med vad som anses vara bäst för barnet. Det är ju så mycket som ska vägas in där. Vad betyder ”bäst för barnet”? Vad som är bäst för barnet hänger enligt mig ihop med en hel situation. Till exempel: ett barn med en mamma som inte vill amma mår antagligen bättre av att få ersättning, medan ett barn med en mamma som vill amma säkerligen mår bäst av att få ammas. Jag tycker det är så enkelt. Det hade ju varit skillnad om man pratade om att amma eller ge cocacola (jag har i alla fall inte hört att cocacola skulle vara fantastiskt för spädisar). Om man skriver att man ammar för att man tycker och tror att det är bäst för ens eget barn så är det ju skillnad mot att skriva att man ammar för att man tror att det är bäst för barn, i allmänhet. Där i tror jag en stora skillnaden ligger. Om man som LD skriver att någon annan ”kanske inte är bra på att amma, men säkert är bra på nåt annat” så säger man ju att amningen egentligen vore bäst men avsaknaden vägs upp av något annat, eller? Och då handlar det ju inte längre om en själv och ens eget barn, eller? Läser jag in sådant som inte står här? Amning är en så känslig fråga. Många kämpar men lyckas inte. Många vill inte och straffas hårt. De som ammar får dessutom skit för att man gör det på fel plats eller för länge, för ofta, för mycket, för lite… Och så vidare. Amning är dock inte en känslig fråga för mig personligen (i motsats till tex tiden barn är på förskola, där är mina känslor mer utanpå). Jag ammade mina barn den tid det funkade, med mina mått mätt. Jag och barnen har mått bra. Jag känner inte någon osäkerhet kring detta och tror därför inte att jag läser in en massa som inte står, så som man (jag) kan göra när man känner sig påhoppad. Men ni får gärna ge era tankar kring det hela, om jag läser in saker som inte står och så vidare. Risken med att prata om ”vad som är bäst för barn” är ju att många som upplever att de inte räcker till känner sig ännu mer otillräckliga. Och det är väl vad LD ville poängtera. Att bara för att hon är stolt över att hon orkat kämpa med något hon tror är bäst behöver inte folk uppröras. Men ja som sagt, nyanser nyanser … Det viktigaste är kanske att poängtera att det som är bäst i ena fallet kanske inte är bäst i det andra.
