Jag kom att tänka på "barnets bästa" idag igen. Jag kom att tänka på det för att Maja för ett tag sedan slutade med blöja. Kort efter att hon slutade med blöja på dagen slutade hon även på natten. Jag tror hon var så koncentrerad på att inte kissa på sig att hon var på helspänn dygnet runt. I två-tre veckor. Sedan började hon släppa på det hela och det blev/blir en del påsar på hyllan på förskolan. Inget konstigt med det! Även på natten blev det en del blöta uppvaknanden. Där kändes det däremot inte tipptopp. En tvättstuga nere i källaren med inte helt obokade tider. Efter lite för många sådana nätter införde vi nattblöja igen. Då hade hon varit utan rätt länge (inte bara tre veckor, utan några månader). Det kändes konstigt att gå bakåt, men vi hade helt enkelt inte tillräckligt stora tvättkorgar. Här tänkte jag att det här är säkert helt emot hur man SKA göra. Vad som är bäst i "när man slutar med blöja"-skolan. Men vi struntade i det. Och det är det här jag menar, vad som är bäst på pappret är säkert jättebra, när det funkar för alla inblandade. Men ska man få kalla det "bäst" då? Jag tänker på större ämnen än blöja på natten. Jag tänker på amning, tid på förskola, barnens mat, napp, sömnvanor, vagn, sele, sjal och så vidare. Alla dessa ämnen har många "det bästa för barnet"-åsikter. Det kommer liksom som i ett paket. Kan man säga att en bakåtvänd vagn är bäst för barnet? För mitt ena barn hade det inneburit att vi inte hade kunnat gå på några promenader i vagn och varit förpassade till hemmet eller en grusad innergård. Nej förresten där kunde vi ju inte vara heller, pga stenar i munnen, som jag hört inte heller är det bästa för barnet. Framåtvänd vagn var toppen enligt barnet! Bakåtvänd var lika med "hur kan du utsätta mig för detta mamma?!"-läge. Som att sätta på en superbra film och stänga av skärmen. Så det som anses vara "bäst för barnet" kanske helt enkelt inte är bäst för barnet? Och i de fall det kanske är bäst för barnet, som exempelvis att få möjligheten att kissa på sig nattetid i några veckor för att sedan sluta (?), så kanske det inte är bäst för helheten, familjen. Jag undrar om det egentligen går att koka ner saker till att de ska vara bäst för en enda person, när man inte lever som "en enda person". Ju mer jag tänker på det desto mer får jag känslan av att "bäst för barnet"-argumentet används för att knäppa morsor (och ibland farsor) på näsan. Tala om för dem hur hemska de är som räknat in sig själva i en lösning, eller valt en enklare/mindre svår väg. Det är så fint att vara totalt uppoffrande, att leva för barnen. Som att man kan mäta kärleken så. Som att det är en tävling. Vem älskar sina barn mest? Den som offrar mest! Fast ändå inte för mycket! För det är ju också helt fel att vara hemma istället för förskola FÖR länge och amma FÖR länge, och anpassa sig FÖR mycket. Någon kanske borde skriva en regelbok och sedan lämpliga straff för den som avviker och till exempel sätter ett barn framåt i vagnen? Men nu kom jag på! Regelboken finns ju! Kolla in närmaste kommentarsfält! Där finns massor av självutbildade personer som helt uppenbart läst regelboken och gärna delar med sig! Straffet? Ja det kan vara att inte få vara förälder längre, för "varför ens skaffa barn om man …". Ja ni vet.
