Uttryck som ”det bästa för barnet” är ord som lätt verkar ploppa ur folks mun, men som sällan bryts ner och reflekteras över. Antingen vill man ta orden och klappa sig på axeln – jag gjorde rätt. Eller så vill man slå dem ifrån sig och lägga sig under täcket och gråta – för jag gjorde fel. Fel blir det ju liksom om man gjort något som inte går under rubriken ”det bästa för barnet”. Men det är en alldeles för förenklad bild med en massa ”om” och ”men” som inte ryms. Det finns de som hävdar att en vaginal förlossning är det bästa för barnet. Och sedan är det slutdiskuterat. Sanningen är den att det inte går att slå fast. Forskning på snitt är exempelvis ofta gjord på både akuta, urakuta och planerade snitt – ihopklumpat. Det är olika typer av förlossningar som givetvis ger olika typer av resultat. Många kvinnor har vid akuta snitt först genomgått hela förstadiet till en vaginal förlossning för att sedan också genomgå ett akut snitt. För att ta ett exempel. Och vad innebär egentligen ”det bästa för barnet”? Det som är bäst på pappret är säkert jättebra, OM det funkar för alla inblandade. Men ska man få kalla det ”bäst” då? När det kommer med ett så pass stort ”om”? Jag tänker på amning, tid på förskola, barnens mat, napp, sömnvanor, blöja, sele, sjal och vaginal förlossning eller kejsarfödsel. Alla dessa ämnen har många ”det bästa för barnet”-åsikter. Det kommer liksom som i ett paket. Jag undrar om det egentligen går att koka ner saker till att de ska vara bäst för en enda person, när man inte lever som ”en enda person” – det är ju fler inblandade – det måste man väl ändå ta hänsyn till? Är det ”bäst för barnet” att föda vaginalt om det innebär en enorm psykisk påfrestning för den som föder? Är det ”bäst för barnet” att föda vaginalt när resultatet blir förlossningsskador? Ju mer jag tänker på det desto mer får jag känslan av att ”bäst för barnet”-argumentet används för att knäppa morsor (och ibland farsor) på näsan. Tala om för dem hur hemska de är som räknat in sig själva i en lösning, eller valt en till synes enklare/mindre svår väg. Det är så fint att vara totalt uppoffrande, att leva för barnen. Som att man kan mäta kärleken så. Som att det är en tävling. Vem älskar sina barn mest? Den som offrar mest! Fast ändå inte för mycket! För det är ju också helt fel att vara hemma istället för förskola FÖR länge och amma FÖR länge, och anpassa sig FÖR mycket. Sedan kan man ju också fundera på vad nivån under ”bäst” skulle vara och hur katastrofal den är. Jo om vi går in på millimeter och verkligen väger varenda litet gram här så kan man se att det ena är lite bättre än det andra. Är det då verkligen så farligt att man inte valt, eller kunnat välja, det som anses vara ”bäst för barnet”? Jag tänker att vi nog kan stryka det uttrycket helt. Låt oss göra om det som är ”bäst för barnet” till ”det som funkar för oss just nu”. Och ge varandra pepp istället för pekpinnar. To much pekpinnar i livet som småbarnspäron Texten kommer från Kejsarfödsel – snittkoll och mammaroll
