Jag har klickat runt lite på olika inlägg som är kopplade till mitt senaste. På Instagram och på bloggar. Jag tänker att många är lite för snabba med att kommentera ibland. Jag lägger alltså upp en bild som kritiserar ett ideal som får oss att tänka på vikt i samma stund som vi fött barn, och ofta redan innan, ja och typ hela livet. Jag får kommentar om att det borde vara okej att träna och att det är osunt att vara tjock (det hela blev en liten diskussion som löste sig fint tycker jag). På Kittys blogg skriver flera att man ska låta folk göra som de vill och att man inte ska hålla på och jämföra sig. Att alla VET att man är olika och därför borde man palla att se människor som bantar offentligt. Varför, VARFÖR, vill man så gärna försvara ett ideal som skadar så många? Varför vill man gång på gång poängtera det osunda med övervikt, hur bra det är att träna, hur ”alla får göra som de vill” (ja såvida man inte kritiserar ett ideal då)?? Man vill försvara det så pass mycket att man inte bryr sig om att läsa kritiken och försöka förstå den, vad den handlar om och INTE handlar om. Jag förstår inte. "Det är okej att träna och att vara smal!" Jaa, har någon någonsin sagt något annat? Hela samhället, medier, sociala medier, översvämmar av dieter, viktnedgång, kropphets, ”komma i form till sommaren”-bilder och texter. Och NEJ det ger inte bilden av att ”alla är olika och det är okej”, det ger en bild av att ”så här ska man se ut annars duger man inte”. ALLT är gjort för att man ska jämföra sig. Det skapar MONSTER i huvudet på så många. Det gör så att mammor som nyligen klämt ut en liten bebis och fått hela livet förändrat gråter över att kroppen ser annorlunda ut. Gör att de hatar den kropp som burit barnet. Hatar. Sin kropp. Man måste få kritisera detta sjuka ideal utan att någon som tränar känner sig påhoppad. Man får tänka några steg till innan man tar åt sig. Har detta med mig att göra? Varför blir jag upprörd? Säger den här personen verkligen att man är dålig om man tränar? Vad är det i mig som gör att jag känner mig påhoppad? Den som bantar offentligt får gärna reflektera över varför denne gör det. Vad det leder till. Vem det påverkar och hur. Hen får gärna fundera på om det är ett bra ideal att göda. Den som mår dåligt i sin kropp får gärna fundera över vad det beror på. Förhoppningsvis kanske man inser att det beror på att man fått lära sig att ens värde sitter i hur man ser ut. Och att det är alldeles jävla skevt. Och då kanske, KANSKE man kan börja känna att kroppen är lite mer okej. Avslutningsvis: jag har kroppsnojor. Jag hatar dem, men jag har dem. Jag jobbar med dem. Allra mest på att mota bort dem, inte ge dem utrymme. ”jag har väl annat för mig, du idiotiska noja, jag har inte tid för dig!”. Och försöker poängtera för mig själv att jag inte går med på dessa ideal. Att det är idealen som det är fel på, inte mig. Men visst är det inte alltid så lätt ... Det ALLRA tydligaste vårtecknet Och angående argumentet "det är bara avundsjuka" så länkar jag till detta inlägg: http://wp.amelia.se/hejhejvardag/2016/03/03/den-svenska-avundsjukan-eller/
