I bokklubben läser vi Björnstad av Fredrik Backman nu. Jag lyssnar på den och den är så otroligt bra. (Obs! Har inte lyssnat klart riktigt än) Men igår skärmdumpade jag några delar ur texten som var så välformulerade och jag kände att jag måste behålla dessa ord. De passar så bra i tiden (tyvärr) och sätter ord på precis hur det är. Och så ville jag dela dem med er. Inledningen på kapitel 35. Hat kan vara en djupt stimulerande känsla. Världen blir både lättare att förstå och mindre skräckinjagande om man delar upp allt i vänner och fiender, vi och de, goda och onda. Det lättaste sättet att ena en grupp är inte kärlek, för kärlek är svårt, den ställer krav. Hat är enkelt. Så det första som händer i en konflikt är att vi väljer sida, för att det är lättare än att försöka hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det andra som händer är att vi söker den fakta som bekräftar det vi vill tro, det som är skönast, det som låter livet gå vidare som vanligt. Det tredje är att vi avhumaniserar vår fiende. Jag läser detta och tänker på kommentarsfält. På människors ovilja att se flera sidor, att ta in nyanser. Oviljan att lyssna och höra. Att inte vilja ta in. Bara köra på. Och jag ser främlingsfientligheten som sipprar in och kletar ut sig. Små till synes oskyldiga formuleringar som blir till normaliserande som leder till att folk får okej på att vråla ut sitt hat. Med hejarop i bakgrunden. Avhumaniseringen.
