Har skrivit en ny krönika till Motherhood. Här får ni ett utdrag: Ibland funderar jag på den här bilden av kvinnor som sköra och ömtåliga. Och fattar liksom inte hur den kunnat uppstå. Kvinnor är liksom de tåligaste, starkaste och envisaste jag vet! Kvinnor som med olika grad smärta blöder flera dagar varje månad under stor del av livet. Sväljer några tabletter mot värken och pallrar sig upp och tar hand om hem och sköter jobb och fixar med det ena och det andra. Och samtidigt blöder. Och har ont. Fram tills för inte så värst längesedan hade man inte hört talas om endometrios eller myom, som båda kan vara otroligt smärtsamma och orsaka stora blödningar. Man tyckte bara de drabbade var lite sämre på att ta mensvärk. Men absolut. Sköra och ömtåliga. Många kvinnor pressar också ut ett barn genom snippan. Eller skär upp magen och plockar ut bebisen. Och detta efter att ha gått igenom ett marathon i form av värkar som stegrat från rätt oskönt molande till nån jäkla urkraft som ska pressa ut bebisen. För att några dagar senare skickas hem med sår, stygn och ett helt nytt litet liv att ta hand om. Medan livet runt omkring rullar på. Sa jag att detta föregicks av en graviditet som kan vara allt från helt komplikationsfri till så smärtsam att man blir sängliggande? Men absolut sköra och ömtåliga.Det som upprör mig mest med detta är att den här synen på sjåpiga kvinnor gör att de inte får den hjälp de förtjänar när den behövs som mest. Kvinnor som fött barn får höra att ”det är normalt, du har ju fött barn”, vad de än upplever och hur påverkat livet än är. Och hur ska man veta, om man inte fött förut? Kanske är det normalt att läcka urin eller fisa i tid och otid utan kontroll? Kanske är det så att man har lite ont varje gång man har sex efter att man har fött barn? För hur ska man tro något annat när man får höra att det är normalt.Läs gärna resten av krönikan här!
