Att vara förälder är det härligaste, svåraste, mest intensiva och bästa jag varit med om. Idag vet vi så mycket. Man ska äta ekologisk och sockerfritt, ha ett hem utan plast, skärmtiden ska helst vara lika med noll eller extremt begränsad, man ska inte titta på sin mobil, inte jobba heltid, sitta ner med barnen och leka, prata, inte skälla, inte bli arg, samtala, vara tydlig, ha gränser, lära dem om integritet, låta dem slippa könsstereotypa mallar, ge dem frihet, inte vara i miljöer där de stör men absolut inte vara innesittare ... Du kanske inte får höra om alla fel du gör direkt ansikte mot ansikte, men du vet, för allt finns att läsa på sociala medier. Det går inte att undvika. "Jag skulle minsann aldrig ...", "Jag förstår inte hur man kan ...", "Det handlar bara om att anstränga sig lite ...", "Varför skaffar man ens barn om ..." och "Dagens föräldrar bryr sig bara om sig själva ...". Jag tycker det känns så fel. På så många sätt. Jag ser sällan en så engagerad och medveten grupp som just föräldrar. Jag vet knappt några som slår så mycket knut på sig själv för att göra "rätt". Och ändå får man veta hur mycket fel man gör. Och att man faktiskt kanske inte ens borde ha barn, så himla dålig som man är. Hur många intagningskrav ska vi ha för att få bli föräldrar? – Heltidsjobbande? Nej tyvärr, du får inte avla. Jo kanske om du är man, det står inget i reglerna om det. – Godis eller plast hemma? Rensa bort annars blir det avslag. – Egna behov? Oj oj oj, de får du göra dig av med innan vi ens kollar på din ansökan. – Syskon på förskolan? NÄR DU ÄR HEMMA?!?? Nej det blir inga fler barn för dig, och det du har får du lämna tillbaka. Det är så sorgligt. Jag har som sagt sällan skådat en så kämpande skara som föräldrar. Och så får man inte ha några som helst behov, för då är man inte värd sitt föräldraskap. Det är en hård dom. En dom mot totala främlingar vars dagliga liv man inte vet ett jota om. Men häxjakten ska finnas, och brännas på bål ska de, de där ego-föräldrarna som bara vill gå på spa eller shoppa hela dagarna ... (det verkar finnas en massa sådana?!) Malin "@attvaljavrede" Haawind skrev så fint om det hela på sin Insta. Om hur man inte ska skuldbelägga. Vad händer? Jo skuldbeläggandet sätter fart i kommentarsfältet. Man bara KAN inte låta bli att tala om för andra hur dåliga de är. Varför?! Känner man sig bättre själv då? Känner man sig duktig? Ger man sig själv en rejäl klapp på axeln för att man är en så förbannat bra morsa? Jag föreslår att man gör det – hissa dig själv för alla fel du inte gör! Hissa dig högt, men låt det stanna där, hos dig själv. Attackera inte de som inte orkar vara lika jävla fantastiska som du. Tack.
