Jag läste det här inlägget av briljanta Sockertopps-Mickan. Om otillräckligheten. Om att det är fult att inte orka. Jag vet inte hur ofta jag ser kommentaren "ja men då kanske man inte skulle skaffat barn då!", när någon pratar om bristande ork. Senast tror jag var på ett inlägg om kräksjukan på Instagram. Ett inlägg där nån lackade ur kring att det i dessa kräksjuketider plötsligt är så många som blir "matförgiftade" eller har "magkatarr" o.s.v. och uppmanade: stanna hemma, ni är magsjuka!! Hen hade en poäng: även om man tror det var magkatarren så kan det finnas risk att det var nåt annat och att man då smittar ner en massa andra... I kommentarsfältet höll folk med och kom med egna exempel; "eller folk som säger si eller folk som gör så". Och så kom den, den där kommentaren (jag citerar inte ordagrant, utan det jag minns): "...eller när folk skickar syskonet till förskolan för man bara inte orkar med hen när andra barnet är sjukt! Men då kanske man inte skulle skaffat barn om det är såååå jobbigt?!". Alltså, måste man dra det så långt? Måååste man säga att den som är trött, eller som kanske gör en rejäl miss i sjukdomsbedömningen, eller som faktiskt fattar ett beslut som visar sig vara fel inte är värd sin föräldraroll? Föräldrar gör misstag! Mammor gör misstag!! Påminn gärna om att syskon ska vara hemma, hojta gärna extra högt om att man ska stanna hemma 48 eller 72 timmar eller vad det är, men kan det inte få stanna där? Poäng har nått fram, utan extra mycket skuldbeläggning. Jag tycker det är bra att man delar med sig av kunskap och erfarenheter, låter folk ta del av ens lärdomar eller nyupptäckter. Så mycket jag fått lära mig genom sociala medier! Jag är oerhört tacksam! Men man behöver inte vråla att socker är knark när någon bjussar barnet på isglass, att plast är livsfarligt, att långa förskoledagar är oförsvarbart, att skärmtid inte ersätter relationer, att föräldrar är egon som inte borde skaffat barn ... När mitt äldsta barn var nyfödd var jag livrädd för plötslig spädbarnsdöd. Jag kollar fortfarande väldigt ofta om barnen andas på kvällar och nätter. Men då var det extra ångestförknippat. Jag kom på att vi skulle kunna ha ett schema där vi vakade över henne, sitta i skift, tills den värsta risktiden var förbi. Jag förstod att det inte var en genomförbar plan. Till viss del förstod jag det. Men ändå...det GÅR ju tänkte jag. "Men alltså, så kan man inte leva" sa en kompis, när jag berättade om min idé. Och jag tänkte att, jo, det gör det väl? Det där med att "leva", som i att leva med "kvalitet" eller balans, vad man ska säga. Det blir så svårt att förhålla sig till när man får det där lilla knytet i famnen. Vem är JAG att tänka på MIG när jag har DEN HÄR att tänka på?! Den känslan infinner rätt ofta fortfarande. När otillräckligheten gör sig påmind. När jag fokuserar på jobb i några dagar och hämtar på förskolan en tid jag känner är lite väl sent... eller när jag gett för mycket sockriga göttigheter, för icke-varierad kost, för mycket skärm, för lite träning, tagit ut för mycket av föräldraledigheten, tagit ut för lite av föräldraledigheten, prioriterat bort dejt med partner, haft barnvakt fast vi ser barnen så pass lite i vardagslivet, inte gått ut fast solen skiner, köpt leksak i plast, handlat kläder på stor billig kedja, smörjt in med solkräm som inte är ekologisk, samsovit, inte samsovit, lämnat syskon på förskola fast jag var ledig, inte ammat, ammat för länge, för kort, för mycket, för offentligt, ammat på en toalett ... Gud, det där gjorde jag ju bara för att jag inte orkade det mer korrekta alternativet! För att jag inte orkade gå upp en timme tidigare och därför behövde jobba lite längre, för att jag tyckte att den ekologiska gurkan var helt galet dyr, för att jag inte orkade med hell hour-gnället och struntade i om glass mättade för mycket, för att jag inte orkade hitta på en maträtt med nyttiga ingredienser, för att jag inte orkade ta fajten ... jag jag jag! Vilket ego jag är! Ett ego som då och då, rätt ofta faktiskt, verkar välja en enklare väg. Välja att vara otillräcklig. När jag kunde gjort allt det där jag VET att jag borde. Det SKULLE ju gå. Om jag bara brydde mig tillräckligt och kämpade lite hårdare...? En sak åt gången verkar det så enkelt, men allting i en massa, i ett flöde, i mitt fejs...det blir så mycket! Vi måste få leva lite också. Mellan alla rätt vi ska göra. Här barn! Ta en bit choklad. Imorgon kör vi på frukt igen. Mamma hämtar sent, men attans vad gött vi ska ha det om ett tag när jag kan hämta tidigt. Nope, vi blev inte vegetarianer denna vecka heller, vi provar igen nästa vecka. Ja du får din napp, ja du får kolla på iPad, ja du får dricka varm choklad framför tv:n, under täcket. Vi lever ju. Hela tiden. Varje minut. Tack och lov. Låt oss göra det, leva lite. Vi har tid att göra "rätt", mellan varven, lite senare, snart.
