Peppe gjorde ett instainlägg om hur hon fått beröm på en restaurang för att hon ätit upp hela sin tallrik med pasta, för det var ovanligt att kvinnor gjorde det (otroligt märklig sak av en servitör att säga). Peppe fortsätter berätta hur en sådan kommentar hade stressat henne i 20årsåldern, att hon skulle ha tänkt att hon ätit mer än hon borde.Det är så mycket i det där så jag vet inte var jag ska börja. För det första, de där tankarna som finns utan att man ens märker dem. Jag – som är en sådan som alltid äter stora portioner – tänkte nämligen när jag läste inlägget att jag själv inte hade reagerat så som Peppe sa att hon skulle reagerat i 20årsåldern. Men insåg ganska snart att jag visst gjort det och tyvärr fortfarande ibland gör det. Om ingen annan tar efterrätt tvekar jag om jag ska. Om alla andra orkat äta halva sin portion så reagerar jag på det när jag skrapar ihop sista tuggan på min i övrigt tomma tallrik. Nu för tiden kanske det till slut sällan hindrar mig från att ta efterrätt/äta upp, men tankarna finns ju uppenbarligen där än. Men fördelen med att inse sånt här är ju att man aktivt kan jobba emot det.En annan sak är ju ”sköna tjejen”-grejen. Den obrydda tjejen som äter det den vill med glädje och aldrig reflekterat över vare sig vikt eller matintag. Och som lite koketterar med detta. Det är så svårt att sätta fingret på detta sköna-tjejen-grejen. I Peppes kommentarsfält såg jag lästips på temat och ska kolla vidare på det. Men för att försöka ringa in det så tänker jag att det är när det liksom blir ett sätt att ta avstånd till KVINNOR, fast man egentligen borde ta avstånd till skeva idealet och kraven. Men å andra sidan – hur kan kvinnor någonsin göra rätt? ”Kvinnan som äter mycket” är lika med coola tjejen, en av grabbarna men nån som faktiskt skaver lite pga omedvetenheten. Men ”kvinnan som petar i maten” är lika med någon som göder och lever efter ett skevt ideal. Nej men som vanligt kan man ju inte göra rätt som kvinna.Allt detta gäller dessutom bara om du är smal. ”Coola tjejen” som har god aptit och är obrydd kan aldrig vara tjock. Då är man bara ohälsosam och kan till och med bli anklagad för att vara en dålig förebild. Du kan som tjock inte få beröm av en kypare för att du ätit upp all mat. På något sätt är tjocka personers matintag för alla att kommentera, det märks ju extremt mycket på sociala medier och det är fan helt sjukt.Det allra bästa vore väl om ”mat” fick vara gott, njut eller bara något man gör utan värdering. Jag försöker verkligen tänka så med barnen. Pratar sällan om nyttigt och onyttigt. Eller jag FÖRSÖKER att inte göra det. Pratar om att man behöver äta varierat, och att det är bra att grunda med mat om man ska äta tex glass för annars kan man få ont i magen. Men det är ju inte lätt alltså…Men jag är mycket mer JA än NEJ när det kommer till mat. Ja de kanske bakar lite oftare än jag föreställer mig att ”man ska” men äter de mat och grönsaker så får de ju i sig sånt de ska tänker jag. Och jag brukar nu när barnen är större säga att en liten, liten tugga kan man smaka. Men annars gör jag ingen grej om ett barn äter bara pasta/potatis och smör/ost. Jag vill INTE göra mat till laddat ämne! Mat ska vara kul!OBS! Jag måste tillägga att om ett barn inte äter så är det ju en sån otrolig stress, det går liksom inte att föreställa sig stressen man känner över det – den tar över allt tycker jag. Så jag ger INGA tips här, jag bara pratar om hur jag försöker tänka med MINA barn utifrån hur DE äter eller inte äter, inget om hur man SKA göra, det är alldeles för många varianter på barn och mat för att jag ska tycka nåt om hur andra ska göra eller inte göra. Och med MINA barn vill jag göra detta så oladdat jag bara kan, och jag lyckas inte alltid.Mina barn är tjejer i ett samhälle där tjejer är SÅ mycket utseende. Där smal är norm och ideal, där hälsohetsen är nya ätstörningen och tjockhatet syns precis överallt. Jag får panik när jag tänker på det. Jag MÅSTE försöka bromsa där jag kan och jag måste försöka fylla dem med trygghet och bredda synen på vad en tjej/kvinna kan vara, i hopp om att de ska lyckas bygga upp en liten teflonyta och en grund som de kan greppa tag i när samhället vrålar att de ska hata sig själva.Det är sannerligen inte alltid helt enkelt när man själv är uppväxt i en ätstörd tid där så många tankar och beteenden är så enormt invanda. Där det som "blivit bättre" till stor del bara bytts ut mot andra ord. Men må mina barn slippa lägga all den energi som jag lagt på att granska, döma och hata min kropp. Och må de slippa ha den kluvna relation till mat och njutning som det inneburit. 2021, när hälsa är lika med smal, oavsett anledning till att du är smal.
