Läste just ett blogginlägg där bloggaren, som är relativt nybliven mamma, skriver att hon får ont i själen när hon ser mammor som "gett upp". Att ge upp är alltså att sluta piffa sig. Att ha på sig bekväma kläder som kanske inte platsar i ett modemagasin - noppriga tajts och trosor som skär in. Och vi ska tydligen bry oss för vår egen skull. Absolut inte för andra. Tycker bloggaren. "Men vi måste få känna oss fina." Och med fin menas alltså precis det som idealen talar om att vi ska vara. För min skull ska jag ta på mig härliga örhängen. För min skull ska jag ta tid från annat i livet för att välja ut och plocka fram kläder till dagen efter. "Tro mig. Det är så härligt att känna sig lite fin. Och kom ihåg, du gör det för dig!" För min skull ska jag piffa till mig för att andra inte ska få ont i själen av att titta på mig. För mig gör det ont i själen när känslan av fin är kopplad till örhängen och klänningar. För mig gör det ont i själen att något så sunt som att sätta utseende och jävla kroppshets längre ner i priolistan ses som att man "ger upp". Jag tycker man gjort precis tvärtom. Man har kommit en bra bit mot mål. Sorgligt med någon som gett upp ...
