Jag skrev om matplanerna för veckan och berättade att jag sköter hela mat-planerandet/lagandet och att en av anledningarna till detta är att jag är den som hämtar barnen i de allra flesta fall. Fick en fråga från Simon på det: Hur går lösningen att du ensam planerar, hämtar och lagar maten alla dagar ihop med idén om jämnt fördelat föräldraskap? Vill inte låta fördömande, men det vore intressant att höra resonemanget då dessa frågor diskuteras livligt här och du i.o.m. det blivit någon form av offentlig person i sammanhanget. :) Vill bara poängtera att jag inte tolkar frågan som fördömande, mest för att jag tycker mig ”känna” Simon som jag vet kommenterar ofta och aldrig är fördömande. Ville få fram detta eftersom man skulle kunna tolka det hela mer som ett ifrågasättande än en fråga (kanske framförallt om den var lite annorlunda formulerad). Så nu ska jag försöka svara på denna fråga då. När jag började skriva om feminism så var jag JÄTTENERVÖS. Jag vet ju att jag gör en massa saker som går under patriarkatets flagg och jag var ständigt rädd att ”avslöjas som falsk” fast jag ju såklart tror på alla de saker jag skriver om och diskuterar, även om jag inte lyckas leva efter dem. Och efter ett tag landande jag i det. Att jag såklart kan sträva efter en massa saker och inte alltid nå fram, men ändå tro att det är det bästa. Några saker på det temat: man kan vara feminist men allt man gör behöver inte vara feministiskt. Jag kan tex raka mina ben, men jag gör det ju inte för att jag är feminist. Jag kan irritera mig när jag känner att jag ”måste” raka mina ben för att jag sedan barnsben blivit itutad att kvinnor är ohåriga varelser och samhället går i taket om en kvinna har håriga ben. Som tjejen som gjorde reklam för Adidas (?) och fick ta emot mordhot pga sina håriga ben. Mordhot. Herregud. DÅ förstår man att det inte är så lätt som folk ibland försöker få det att "bara sluta raka dig då?”. (finns så mycket mer till denna diskussion känner jag men det tar vi i ett annat inlägg). Ibland orkar man inte hela vägen. Och eftersom jag vet att jag kämpar med en massa feministiska frågor så låter jag mig vara ”halvdan” i vissa fall. Eller vad fasen, många skulle nog se mig som halvdan i jättemånga fall. Men jag tycker jag kämpar på bra för det mesta. När det kommer till föräldraskapet så är det svårt. Jag vill att vi ska vara lika närvarande som föräldrar, men det är vi inte. Jag vill inte på något sätt skriva ner barnens pappa som är en SÅ fin pappa – så det är klart och tydligt! Den här texten kommer att svaja mellan vår vardag och lite allmänt ”mamma- och papparollen” som kanske har lite avstamp hos oss men också handlar om frågan i stort. Precis som för många så styr omständigheter ganska mycket av vårt liv (varför omständigheterna blir som de blir är såklart en stor del i diskussionen, vilka val man gör, vad man strävar efter och vilka mål man har i livet). Det blir helt enkelt mer tid för barnen med båda sina föräldrar om jag både hämtar och lämnar. Jag jobbar hemma, 10 min från barnens dagmamma och jag har inga tider att passa. Jag har en massa jobb som måste bli gjort och konsekvensen blir att jag får kortare arbetsdagar än min man. Fördelen är att han kan åka tidigare till jobbet och komma hem tidigare och då får mer tid med oss alla. Alternativet är att göra som vi gjorde förut när jag jobbade på ett ”vanligt” jobb med fasta arbetstider – dela upp 50/50 av hämtningar och lämningar. Fördelen är att barnens pappa då får bättre koll på vad som händer hos dagmamma, studiebesök, ryggsäckar som packas och allt det där som kommer automatiskt med hämta/lämna-paketet. Nackdelen är att det blir sena kvällar med jobb och ingen tid med barnen hälften av tillfällena, minst. Kanske kommer vi fram till att 50/50 ändå är det bästa någongång. Men just nu känns detta som vi gör som den bästa lösningen, eftersom vi tittar på värdet i tid spenderad tillsammans allihop. Tid tillsammans och också utifrån vardagspusslandet sett. Ser man det utifrån målet ”jämnt fördelat föräldraskap” är det ju inte bästa lösningen. Problemet blir ju att även om vi får mer tid allihop så är det jag som får projektledarrollen när det kommer till allt med barnen. Jag tycker dock om att jag fått mer tid med barnen med mitt nya jobb som egenföretagare. Det var ett av mina mål med att bli egen, att ha mer tid med barnen. Angående matlagningen och planerandet där så känner jag att det jämnar ut sig med andra saker. Semesterplanerande, tvätt, städ, ekonomi och annat som Mattias tar större del av. Ja, jag skulle säga att det känns ganska jämnt fördelat. Men just föräldraskapet känns inte så jämnt. Och det var ju den "större" frågan jag fick. Jag kan såklart gräma mig över detta. Skämmas lite att som feminist som helt ärligt tycker att 50/50 i föräldraskapet ÄR det man bör sträva efter, inte leva efter det själv. Men vet ni vad jag insåg någon gång under en sådan där skamsen period av ”jag är en sådan dålig feminist”-känsla? Att jag driver en massa av dessa feministiska fajter (på lite olika nivåer och med olika framgång, men jag bär det ALLTID med mig, jag är alltid, alltid feminist) men jag tänker inte slåss för att min man, eller andra pappor, ska välja att ha mer tid med sina barn. Jag tänker inte lägga min energi där. Jag tycker att papporna själva ska ta den fajten. Att de ska säga: ”nej vet du, jag vill hämta lite oftare, jag vill lämna den här morgonen. Jag vill ha den här och den här stunden med barnen.” Jag känner att jag lämnar över den biten till dem. Jag inser att det kanske inte alltid är lätt att kliva fram och ta den platsen som det traditionellt är kvinnor som haft, men helt seriöst, om man verkligen vill så kan man i alla fall försöka ta fajten. Riskera att inte hamna på topp på jobbet, eller att behöva jobba ett par kvällar efter läggning, eller att missa träning eller vad man nu gjort istället för att ta barnen. Jag kanske gör det lätt för mig att lägga ner den fajten, men jag ska ta ett exempel. Ett tag var det bara jag som skötte läggningarna. Jag tror vi hamnade i det efter att min man haft en lång period av sena kvällar på jobbet. Och så bara fortsatte det, ni vet hur det ibland är enklare att fortsätta på rutin än att försöka ändra rutinerna trots att man vet att en förändring i det långa loppet är bättre. Jag tog upp det någon gång och då ändrades det en period för att sedan hamna i samma mönster efter några kvällar med sent jobb igen. Barnen ville att jag skulle lägga, jag hade inget emot att lägga och det var ingen som protesterade när jag lade barnen kväll efter kväll. Jag blev stressad, jag kände att jag inte borde ta alla läggningar och att det inte var ett bra mönster. Men så kände jag efter ett tag att jag inte pallade bråka om något som jag egentligen inte hade något emot. Liksom slåss för att slippa lägga barn som jag egentligen tycker mycket om. Att den som borde slåss är ju den som INTE lägger barn, för sin rätt att lägga barn. Om ni förstår hur jag menar. Och när jag tog upp det på det sättet (vilket ändå var jag som fick göra *host host) så blev det lite ändring på det hela. Inte helt, men en del i alla fall. Det behövdes liksom en liten påminnelse: om du vill det här så måste du kliva fram! Slutsats: jag väljer mina strider. Inte inombords för där fajtas det som sagt fram och tillbaka, mer eller mindre hela tiden. Men utåt. Jag slåss för de frågor som jag känner och orkar med mest. Att slåss för att rent krasst få mindre tid med barnen hamnar sällan högt upp, även om jag inser att vi alla skulle vinna på det. Men jag lämnar faktiskt över den striden till den som ska slåss för mer med barnen. Som sagt. Återigen, detta inlägg har utgångspunkt i vårt liv just nu, men kommer också upp på lite mer allmän nivå. Jag tycker att mina barn har en fantastisk pappa och en fantastisk mamma. Jag tycker inte alltid att föräldraskapet är så jämnt fördelat. Men jag ser också att ingen av oss direkt badar i slappande utan vi kämpar på i vårt lilla ekorrhjul och ibland kanske vi har tid att stanna upp och fundera på om vi gör saker som vi egentligen vill. Men allra mest rusar vi på. Och så länge det inte skaver för mycket så fortsätter vi att rusa på. Jag tycker att livet i stort funkar SÅ mycket bättre nu jämfört med innan jag blev egenföretagare. Att en förälder är mer flex och att vi inte behöver ha den sjuka stressen det innebär med tider som ska passas för att man ska få ihop sina timmar. Att ha två föräldrar med samma möjlighet till flexibla tider hade ju varit grymt, men hey, vi lever i det samhälle vi lever och har de jobb vi har. Gud vilket grötigt inlägg! Jag tycker det är svårt att skriva om saker som hamnar på ett så personligt plan när det inte bara rör mig. Jag vill inte heller låta som att ”vi har valt detta och är supernöjda med det – ingen självkritik och ingen analys tack!”. Ni då, kloka läsare. Hur känner ni i ert föräldraskap? Hur försöker ni praktisera feminism och jämställdhet i föräldraskapet? Ni som delar på det, känner ni att det är jämnt? Vad är era svåraste utmaningar och vad är era bästa tips? Shoot!! En typ av läggning som inte alltid är jättekul
