Läste, precis som många andra, denna artikel häromdagen. Ni vet, den artikeln där skribenten förfasas över alla som vill göra sina barn könlösa och poängterar hur tjejer ska få vara tjejer och killar ska får vara killar... Typ. Sedan dess har jag sett många kritiska röster höjas, tack och lov. Jag behöver inte skriva ytterligare en sådan text, känns som att många redan satt ord på mina tankar och mer därtill (här till exempel). Kloka människor. Sköööönt. Det har ju gått lång tid sedan denna artikel uppmärksammades (mätt i vår tids mått på vad som är aktuellt och vad som är passé) men en sak som slog mig när jag läste den kan jag inte släppa. Det handlar om hur snabb denna person är på att döma en annan förälder. Och så totalt. Han ser alltså den här personen under en kortare stund, i en relativt pressad situation - på resa och barnet är inte så nöjd. Han framställer den här mamman som någon först ignorerar sitt barn och är nonchalant och sedan som någon som så gärna vill visa upp sina egna värderingar att hon struntar i barnets känslor. Det viktigaste är att hon verkar vara open minded för omvärlden. Det får kosta barnets bekvämlighet och vilja. Det är det värt! Inget trevligt betyg att ge någon man ser en stund på pendeln. Tänk om han hade mött mig, den där dagen jag kom från förskolan med ena barnet under armen och andra skrikande i vagnen och sett mig luta huvudet bakåt och liksom MORR-SKRIKA högt? Eller om han kanske hade sett mig i butiken där jag klart och tydligt nekar mina barn glass och väl vid kassan sitter de där med varsin. Eller om han hade suttit på bänken vi passerade den där dagen då Märta kom på att hon inte ville ha annat än lång ärm på sina tröjor men just då hade en kortärmad. Maja var såklart lika upprörd över att ingen förälder hade kunnat förutspå den nya smaken hos syrran och stämde in i det växande illvrålet... Ja tänk om skribenten hade passerat mig någon av de där hundra olika tillfällena där jag verkligen inte framstår som mom of the year. Vilka uppslag han hade fått! Och vilka stämplar jag hade fått. När jag möter folk i de där situationerna, då jag kvalar in på topplistan för Sämsta tålamodet i Norden eller Mest ickekonstruktiva föräldrareplikerna senaste halvåret, då brukar jag åtminstone i efterhand tänka att folk nog fattar att jag inte alltid är så där hemsk. Eller hur? Visst gör de det?? Visst visst visst!?? Nästa gång kanske det är skribenten som sitter där med någon av sina flickor som klätt sig till prinsessa men insett, precis i samma stund de klev på pendeltåget, att hon just precis nu börjat avsky just precis den klänningen. Kanske skulle han känna irritation över det alltmer tilltagande gnället från dottern. Kanske skulle folket runt omkring dem på pendeln tycka att det var förfärligt hur han tvingat på sin dotter en prinsessklänning när hon uppenbarligen inte vill ha den på sig!! Kanske. Eller så är folk smartare än så. "Den där mamman verkar ju inte bry sig om sina barn alls."
