Att analysera sina känslor. Jag tycker det är så intressant, och ganska jobbigt, och kul. Varför känns det här? Hur känns det och VAD är det egentligen jag känner? Jag tror att många kan bli bättre på detta, mig själv inkluderat. För att ta några exempel: Blondinbella skrev om höst i ett Instagraminlägg i början av augusti. Man kan tycka vad man vill om detta, vilket många gjorde. Som vanligt var det dessutom många som tyckte högt, där i kommentarsfältet. En person skrev att den fick stressanfall och var märkbart sur på Blondinbella (så tolkade jag det hela i alla fall). Detta är ett klassiskt tillfälle där lite självanalys hade varit på sin plats, tycker jag. Nu vet jag ju inte varför personen blev så upprörd men här kommer exempel på hur man skulle kunna tänka: Oj, jag känner mig sur. Irriterad och lite arg! Varför känner jag mig sur? Ja för att någon snackar som att sommar och semester är slut och jag har precis börjat den! Känns stressigt! Okej är semestern slut för mig för att någon annans är det? Svar nej. Är sommaren slut? Lite känns det så, för vädret blev så dåligt. Är det Blondinbellas fel att vädret slog om? Svar nej. Är jag besviken för att vädret, som varit sååå härligt när jag suttit hemma och jobbat, plötsligt blir sämre när jag äntligen är ledig? Ja. Känns det också som att semestern slutar innan den ens börjat när folk avslutar sin och börjar prata om nystart och höst? Ja lite. Jag kanske behöver se över min semester så jag verkligen lever i DEN och inte i sociala mediers bild av att den är slut. Jag har ju flera veckors ledighet framför mig. Ska försöka att inte känna stress över det. Detta låter som att jag ba: åå man ska bli en så god människa som aldrig brusar upp! Men helt ärligt är det minst lika mycket ego-tänkt. Istället för att gå runt och bli irriterad på omgivningen så tar man makten över sina känslor. Man kanske kommer fram till att man ÄR sur över vädret - men då är det i alla fall något i en själv, på nåt sätt, och kanske lyckas man släppa stressen när man fattar vad det handlar om? Nu kan man ju inte bestämma över sina känslor så ofta men man kan lära sig att förstå dem och acceptera eller bli av med delar av dem. Jag blir jätteofta arg och irriterad om Mattias ger mig "feedback" på något. Klart det är irriterande om jag tycker han har helt fel, men oftast är det ännu mera irriterande när han har rätt. Nej jag tar inte så väl hand om dyra saker... Och nej det är inte så bra. Och ja jag borde tänka på det. Såååå irriterande för jag känner ba: jag orkar inte!! Jag har väl annat att bry mig om! Okej men då har jag ju valet att 1. Leva med att mina prylar pajar alldeles för tidigt 2. Hitta ett sätt att ta hand om dem som passar mig - tex ställa in skorna i garderoben med skoinlägg. Det tar nån minut. Det kan vara en lösning? 3. Inte köpa dyra prylar. Jag har liksom tre bra alternativ! Jag kan också, fast numera väldigt sällan faktiskt, bli irriterad på vem som helst i sociala medier. "Men gud varför la hon upp en sådan bild? Så präktigt/fånigt/störigt..." HÄR är det vääääldigt intressant att analysera känslor tycker jag. Istället för att bara helt ogenomtänkt vara arg på någon okänd människa och tycka att hen är "knäpp" kan man fundera över vad det är som framkallar känslorna. För mig innebar denna självanalys att jag insåg att jag dömer kvinnor hårt. Delvis för att jag mest följer kvinnor i sociala medier och tenderar att läsa sånt kvinnor skriver mer. Men även att jag inte är van att kvinnor tar plats på det sättet. Det var även blandat med lite avundsjuka. Även om det sved att erkänna för mig själv. "Tänk att de vågar ta plats, synas och höras, utan att be om ursäkt!" Den insikten ledde till att jag bestämde mig för att inte irritera mig. Punkt slut. Vilket jag också, helt utan problem faktiskt, gjorde. Jag blir istället väldigt inspirerad nu! Och när jag får sådana känslor nu så handlar det mer om innehåll, att jag inte håller med. Jag kan också tycka att personer som har stor publik lägger upp saker som inte borde delas med publiken. Där handlar det främst om kroppshets, tror jag. Ofta landar jag i att jag och personen i fråga är väldigt olika, har olika syn på saker och jag mår bäst av att inte följa/läsa. Men ibland kan jag såklart läsa saker som jag inte håller med om! Det är ju både intressant och ibland skönt irriterande. Detta tankesätt är kanske viktigast i bekantskapskretsar. När det tenderar att bli skitsnack. Att man frågar sig varför man vill snacka skit, vad som stör en, om det har med MIG eller HEN att göra. Kanske kommer man fram till att man bör konfrontera personen. Eller att man behöver distansera sig. Eller att man faktiskt känner ilska och irritation för att man egentligen inser att man inte betett sig bra ... Vad tänker ni om det här? Låter jag bara flummig eller självgod? (Usch hoppas inte det... )Har ni andra tankar än jag? Roas ni av sådan här känsloanalys eller är det bara irriterande? Tell me!!
