Ok, gårdagens illustration ledde till lite diskussioner. Både IRL (som vi ungdomar säger) och på Instagram. En del hävdade att det bara var ett ordval, någon tyckte det var feministisk skit, en tredje tyckte att man kunde säga att man vaktar sina barn utan att det behövde betyda att man levde ojämställt. Andra tyckte att ett ordval inte var en liten sak, att det är ett symptom på ett stort problem och att ord spelar visst roll för de "formar våra attityder till handlingar". Jag tycker om när det blir diskussion, jag vill utmanas att tänka ett varv till, varför tycker jag som jag gör, varför blir jag upprörd/berörd/störd. Är det så att jag bör ändra åsikt, tänker jag fel? Eller finns det sanning i det jag tecknar/skriver? I ärlighetens namn så blev jag förvånad över att så många kände igen detta att pappor barnvaktar sina barn, också att flera ville försvara ordvalet. Jag har nämligen aldrig hört detta i min närhet (det närmaste jag kommit är en vän vars kollega uttryckte sig så en gång). Så jag trodde faktiskt det var en sån där grej som den äldre generationen använder, nåt som påminner om hur det en gång var. Men jag hade nog fel. Nu till frågan om detta endast är ett ord, att man inte behöver lägga så stor vikt vid det. Det måste betyda att det finns en massa kvinnor som också säger att de barnvaktar sina egna barn eller? Om det inte är en grej som har med kön eller pappans roll att göra menar jag. Så, här kommer en efterlysning! Kvinnor som barnvaktar sina egna barn - finns ni där ute?
