Att ha barn är det ljuvligaste och mest intensiva och bitvis mest ansträngande jag varit med om. Det var en sådan chock att detta skulle vara varenda minut, dygnet runt. Inte bara själva fixandet runt om med mat, toalett, lek och sövande. Utan känslan. Jag trodde att jag skulle vilja ha barnvakt fort, "få en liten paus", men jag ville inte vara borta en sekund. Jag gick till affären under första eller andra veckan och på vägen hem därifrån började jag springa med gråten i halsen för att jag varit borta så länge. Det är LITE bättre nu. Men även när man har en rent fysisk paus, alltså barnen är med någon annan, så är de ju ständigt närvarande. De finns med mig hela, hela tiden. Och det är en rejäl omställning! Vackert, skrämmande och utmattande. Jag brukar tänka på hela "få barn"-grejen som en livskullerbytta. Allt vänds uppochner och man landar kanske inte helt på fötterna. Man kämpar för att komma upp, man tappar balansen och tar sig uppåt lite svajigt. Om sömnbrist, vardagsstress och vab handlar veckans poddavsnitt som heter just Livskullerbyttan. Jag gick upp i ämnet extremt mycket så man kan tro att jag poddar själv, men jag har en tapper poddkollega som lyckades klämma in några saker i min monolog (förlååååt!). Hon heter Elisabeth Lindroth och podden heter Parenteser. Du hittar den där poddar finns. Vi pratar också lite om detta: Välkommen att komma med förslag på ämnen vi kan podda om!
