Kvinnor har fött i alla tider. Och kvinnor föder barn hela tiden. Kanske är det därför svårt att förstå vilken total kroppskullerbytta och megaträningspass och fysisk chock det är att föda. Det kan vara ljuvligt och ofta är resultatet fantastisk! Så totalt värt allt man just gått igenom! Men om man tänker på allt kroppen just gjort, kroppen och knoppen, och så funderar man på det faktum att kvinnor riskerar att behöva göra detta delvis eller i värsta fall i sin helhet i bilar eller i luften, på väg till ett sjukhus med plats, någonstans långt ifrån hemmet och sina nära och kära ... Jag gick bb-marschen i söndags. För att det är fruktansvärt att förlossningar är så oprioriterat. För att man leker med kvinnor och barns hälsa och i värsta fall liv. För att man förlitar sig på att barnmorskor och sjuksköterskor och undersköterskor ska slå knut på sig själva och lösa det hela. Vilket de gör. Om och om igen. Tills knutarna inte går att få upp längre. Det räcker nu. Vi kan inte tömma ut alla bägare och bli förvånade när innehållet är slut. Vi kan inte trampa på födande kvinnor mer. Vi kan inte skicka kvinnor i värkarbete flera mil i bil. Vi kan inte riskera att barn föds där de inte ska. Att kvinnor går sönder och blir skadade kanske för livet. Vi kan inte stressa ihjäl personalen på sjukhusen. Det här går inte! Mia skrev en fantastiskt bra artikel om förlossningsskador och situationen just nu. Läs den här. LÄS DEN! Brita Zackari skrev väldigt bra om det här med att ha en positiv upplevelse av en förlossning. Hur hon tänkt att hon skulle vara någon som berättar om positiv upplevelse av förlossning och också gjort det. Och hur hon nu inser att anledningen till att hon fått ha en sådan upplevelse är ju för att hon känt sig så trygg och fått den vård hon behövt när hon behövt den. Så bra skrivet, läs här! Lite på Britas spår är Elisabeth och jag i veckans poddavsnitt. Vi börjar i bb-marschen och hamnar i förlossningsberättelser. Mina två förlossningar var så olika när det kommer till känslan av trygghet och jag har tänkt att det beror på hastigheten, på ljuset, på förberedelsen… Men när jag läste Britas inlägg, och när jag lyssnade på vår egen podd (haha) så inser jag, vilket jag tror att jag även gör i podden, att det har med stressen på BB att göra. Första gången hade man tid för oss, andra gången hade man inte det. Men man löste det så gott det gick. Lyssna, läs och dela med er! Podden finns på iTunes och nu också på Acast. Och där poddar finns i största allmänhet (men inte på Spotify).
