Fick genom en grupp för flaskmatande föräldrar nys om denna krönika av Hanna Hellquist. LÄSTIPS! Tycker det är värt att lyfta detta ämne om och om igen! När Maja var 2,5 månad så fick hon flaska för första gången. Med Märta hade vi varit snabba att varva flaska med amning för att jag skulle kunna hitta på saker utan att vara bunden på grund av amning (jag som var livrädd och knappt vågade gå ut, haha, men tanken var god). Med Maja orkade vi inte hålla på utan hon fick bara amma, fram till 2,5 månad, då ville vi sätta igång med flaska. Maja ba': "Alltså flarra, vilken grej! Massa mat, snabbt och gott, ingen ansträngning! Bröst? Eh nej tack!" Jag tyckte det var jätteskönt! Okej, inte jätteskönt för brösten eftersom Maja verkligen totalratade och mjölken inte ville acceptera denna brutala dumpning och envisades med att komma tillbaka ett tag till. Men annars skönt, liksom lite fritt! Men också lite pinsamt och jobbigt på något sätt. Märkte att jag drog ursäkter om någon frågade, förklarade hur det var Maja som vägrat, inte vi som inte ville. Jag förberedde mig inför BVC-besök (hade tränat in frasen om hur "hon verkade missnöjd och kanske hungrig – fick prova flaska ville inte ha bröst!"). Alltså, varför ska det vara så?? Min kropp, mitt val. Man MÅSTE inte amma. Det måste vara okej att välja bort det. Barn blir inte skadade av ersättning. Mammor kan dock bli skadade av amningshets.
