Det kommer fler intervjuer med tema pseudotvillingar, jag var tvungen att pausa lite eftersom det var för mycket på jobbet – hann inte ge intervjuerna den kärlek de förtjänar. Men snart så. Pratade med en dam när jag väntade på bussen i lördags. Hon frågade om jag hade tvillingar. När jag svarade "13 månader mellan" fick jag svaret "då har du att göra!" Det är en av de vanligaste kommentarerna. Och det stämmer, jag har att göra! Men det är, som jag även sa till damen, stor skillnad nu när de är 3 och 4 år. Plötsligt har jag till och med lite tid för reflektion. Jag fick ju såklart dåligt samvete när jag läste en del av intervjuerna jag gjorde till detta tema. Tänkte att sådant som nämndes som viktigt har jag (vi) varit dåliga på. Men efter ett tag lade sig den lilla ångestklumpen och jag återgick till att vara himla snäll mot mamman i mig. "Det har gått bra! Och de är bara 3 och 4 år!" En sak var det här med att låta dem utvecklas var och en för sig. Vi har verkligen klumpat ihop. Så fort de blev lika stora fick de gemensam garderob, de är aaaaalltid tillsammans och vi planerar för dem som en liten duo. För att det varit enklast, givetvis, men också för att de har en trygghet i varandra. Men nu blev jag påmind om att man kanske kan tänka på att låta dem göra saker en och en. När Märta hade födelsedag fick det vara hennes. Maja fick en present, men det var tydligt att det var Märta som fyllde. Samma kommer det vara om några dagar när Maja fyller. Nej inte inte exakt samma, utan alltså tvärtom - det är tydligt Majas födelsedag. Annars hade det ju varit väldans orättvist. På tal om rättvist så är det mycket svårare än jag trodde, eftersom de är så olika ändå. Jag hamnar ofta i att jag tjatar och gnäller mer på den ena, medan den andra slipper det eftersom det inte är samma motstånd där. Men det kanske jämnar ut sig över tid?? Rättvisa är ju inte samma som "precis likadant". Måste påminna mig om det en del. Över Kristi himmelsfärd var jag hos min farmor med bara Märta. Jag åker två ggr per år och tar med mig ett av barnen varannan gång. Det är också så bra! För alla! Samtalen som inte blir av annars, den odelade uppmärksamheten och faktiskt enkelheten att bara ha en att hålla reda på :) Och en av de finaste grejerna: hur de längtar efter varandra och hur glada de är att ses igen när man kommer hem! Det låter så lätt i teorin - att se till att ha tid med dem enskilt. Jag tycker det är mycket svårare i praktiken. Dels rent praktiskt, tillfällena är inte så vanliga. På vardagarna är det nog inte möjligt och på helgerna, när man delat upp och betat av det där som "behövde göras" så vill man ändå vara allihop tillsammans ... Jag får jobba rätt hårt med mitt samvete och saknad om jag drar iväg med ena. Det är dumt eftersom det som sagt gynnar alla, men jag har ändå känslan inom mig att jag valt ett barn och lämnat det andra. Jag veeeet att det är dumt. Man får försöka trycka undan de känslorna. Det blir ju så värt det. Jag tror förresten inte detta är unikt för pseudotvillingar alls - att få vara enda fokus är såklart bra för alla ibland (om det går). Men kanske blir det lite mer självklart när det är större ålderskillnad? Att man med ena barnet kan göra saker som man inte kan göra med andra? Kanske är det därför detta är något som poängteras en del när man får pseudosar? Är det så när man får tvillingar också? Får man rådet att ge dem tid var och en för sig? Eller för den delen när man får barn med flera år mellan? Vad är era erfarenheter? Fler inlägg under tema: pseudotvillingar/barn tätt Barn tätt: Inledning Barn tätt: Graviditet och förlossning Barn tätt: första tiden, första året Barn tätt: när barnen var 2 och 3 år Intervju med pseudotvilling – min mamma Intervju med pseudoTRILLINGmamma Intervju med pseudotvilling och blivande pseudotvillingmamma Intervju med pseudotvillingmamma med lite större barn Intervju med pseudotvillingmamma med vuxna barn Barnen 3 och 4 år – tid att tänka Barn tätt: intervju med Maria, mamma till pseudotvillingar med 5 månader mellan
