Intervju med Evelina, 28 år gammal, pseudotvilling, född 870902 med syster Sofia som är född 880903. Evelina är inte bara pseudotvilling, hon väntar också pseudotvilling, BF den 5/11-16. Louisa, äldsta barnet, är dryga 9 månader gammal (född 2015-08-13). Evelina gillar både att titta på och utöva massa olika sport och aktiviteter, och är lite av ett proffs på att inte sitta still. Däremot får hon nästan utslag om någon skulle föreslå bio eller långa flygresor. När jag skulle få pseudotvillingar började jag läsa på lite och fick bara fakta om hur synd det var om dessa barn, vilket knäckte mig lite. Du verkar ha lite annan erfarenhet. Hur tyckte du det var att växa upp som pseudotvilling? Även om jag minns både roliga och mindre roliga saker kan jag bara säga att det i sin helhet var helt fantastiskt. Det är svårt att veta hur det kändes när jag var liten, men från ungefär 10-årsåldern minns jag att vi var både de allra bästa vänner och att vi var så trötta på varandra att vi ibland inte stod ut. Min uppväxt präglades dock inte av att ha endast EN så nära syster, min mamma fick nämligen två barn till ganska tätt inpå, födda i juni -91 och jan -93. Vi var alltså fyra barn inom mindre än sex år och jag minns att vi alla lekte tillsammans och hade så himla kul, men också att vi varvade att sitta i "snickerboa" när vi inte kunde hålla sams. Senare kom även en sladdis som vi alla ville ta hand om så mycket det gick. Även om jag inte har fått så mycket tid eller uppmärksamhet som jag kanske hade fått utan dels min närmaste syster och dels de andra, kan jag inte tacka mina föräldrar nog för mina syskon och för det fantastiska arbete de måste ha gjort när vi var små. Tror du att din syster känner likadant? Ja, det är jag ganska säker på. Vad är ditt starkaste minne vad gäller just syskonskapet mellan dig och din syster? Att vi alltid har haft varandra och att jag aldrig någonsin känt mig ensam. Jag har haft "jämnt" leksällskap (t ex på gungbrädan eller när vi spelat fotboll) och någon att prata med. Var ni nära varandra som små? Bråkade ni mycket? Tog ni hand om varandra? Var ni lika/olika? Ja, när vi var små lekte vi jättemycket och var väldigt lika. Det kom sedan en period när jag sprang ifrån min syster i utvecklingen, jag var ungefär 10–11 år då och började bli stor (tyckte jag själv i alla fall), medan min syster var kvar i barnstadiet. Då bråkade vi en hel del och jag minns att jag var så hemskt trött på henne nästan hela tiden (förutom när vi var på semester eller sådana saker med familjen). Trots periodvis mycket bråk tog vi dock oftast hand om varandra, försvarade varandra gentemot andra och hjälpte varandra ur knipa. Är ni nära varandra nu? Ja, väldigt. Hur tror du att det påverkat er att vara så nära i ålder? Trygghet, likheter/olikheter, jämförelser och så vidare. Jag tror att det finns både för- och nackdelar. Precis som du tar upp tror jag att man har en trygghet som är svårt att känna på andra sätt och jag tror att just det att man aldrig känner sig ensam är en stor fördel som ger mycket glädje. Att ha en så nära i ålder tror jag ger en kompis på ett annat sätt eftersom man är ganska jämna när man leker. Däremot kan det bli att man jämför sig och inte vill vara sämre än den andra, och att man "tävlar" i skolresultat, sport eller när det har med vänner att göra. Jag vet inte hur det är att vara den yngre, men jag tror att min syster har känt sig pressad att leva upp till samma nivå som jag. Inte från våra föräldrar eller från mig, men från sig själv. Om min upplevelse stämmer är det något som försvann i mitten av tonåren när hon blev mer säker i sig själv och inte behövde vara en "kopia" av mig. Jag har dessutom känt att jag alltid måste vara bättre, eftersom jag är den äldre. Även om vi var exakt lika stora ville jag absolut vara bättre på allt för att visa att jag var storasyster. Detta kanske gäller alla syskon, men just med så liten åldersskillnad kanske det känns värre eftersom man just är så jämna och nästan behandlas som tvillingar. Det kanske glöms bort att det ändå skiljer ett helt år eller lite mer och det är ju ganska stor skillnad i vissa avseenden, och ingen alls i andra. Om någon du känner var sugen på att få barn väldigt tätt och skulle fråga dig om saken, vad skulle du säga till hen då? Baserat på min erfarenhet av att ha en syster så nära i ålder skulle jag absolut säga att det är en jättebra idé. Jag vet dock inte hur det är som förälder, mer än det mamma har berättat. Det ska jag ju få känna på snart, så jag kan hoppas att jag fortfarande är lika positiv efter det. Ja precis, nu ska ju du själv snart ha pseudotvillingar. Är det något du tänker att du ska göra annorlunda från hur du hade det? Nej. Möjligtvis försöka vara övertydlig med att de båda är två helt olika individer som inte alls behöver leva upp till några särskilda förväntningar bara för att syskonet lyckas inom en sport eller är väldigt duktig i skolan. Vad är det bästa med pseudosyskon? Att ha så stor glädje av någon genom hela uppväxten och in i vuxenlivet. Tack Evelina! _______________________ Fler inlägg under tema: pseudotvillingar/barn tätt Barn tätt: Inledning Barn tätt: Graviditet och förlossning Barn tätt: första tiden, första året Barn tätt: när barnen var 2 och 3 år Intervju med pseudotvilling – min mamma Intervju med pseudoTRILLINGmamma Intervju med pseudotvilling och blivande pseudotvillingmamma Intervju med pseudotvillingmamma med lite större barn Intervju med pseudotvillingmamma med vuxna barn Barnen 3 och 4 år – tid att tänka Barn tätt: intervju med Maria, mamma till pseudotvillingar med 5 månader mellan
