När jag letade information om pseudotvillingar så fanns det som sagt inte så mycket information, i alla fall inte positiv. Inne på forum kunde man hitta personer med egna erfarenheter av att vara eller ha pseudotvillingar. Jag tänkte att det kunde vara kul att intervjua personer med erfarenhet av att ha eller vara pseudotvillingar. Jag har gjort några intervjuer som kommer här på bloggen nu en tid framåt. Först ut är min mamma. När jag skulle berätta att vi väntade Maja, var jag lite nervös över reaktionen. De blev faktiskt bara jätteglada, vilket jag var och är så lättad och tacksam över. Jag insåg först efteråt att både mamma och pappa själva är pseudotvillingar (och äldst). Intervju med min mamma, Christine, som är äldst i en syskonskara på fyra barn och som är pseudotvilling. Hennes lillebror Bernard kom 11 månader efter henne. 5 år senare kom en till bror och hela 16 år efter att min mormor fick sitt första barn kom en sista liten dotter. Min mamma är född och uppväxt i Frankrike. Hon och min svenske far gifte sig 1970. Mamma är världsmästare på att ta hand om alla – när man kommer dit får man bäddad säng, strukna kläder och sovmorgon. Hon mår som allra bäst när hon får resa till värmen och tycker inte att dammsugning är det roligaste man kan göra. 1. Kan du komma på ditt första minne av att ha en bror? Jag antar att du inte minns så mycket av när han föddes … – Nej, det kan jag inte. I min värld har min bror Bernard alltid funnits och ingått, varit en självklarhet, ett sällskap. 2. Kände du dig närmare honom än dina andra syskon när ni var små? – Vi lekte mycket tillsammans och hade roligt. Min andre bror, Etienne, var fem år yngre än jag och var lillebror ett bra tag för mig. Dock fick vi, när han blev större en nära relation också. Min syster föddes när jag var sexton, jag var på en skola i en annan stad och hon är lite som min dotter! Vi har en fin relation. Bröderna lekte mycket med varandra så småningom och bråkade emellanåt när de var små. Jag har inget minne att jag bråkade med dem, var för sig eller tillsammans. Ändå måste det ha skett ibland! 3. Hade ni mycket gemensamma intressen och vänner, eller gjorde ni saker mest på varsitt håll? – Bernard öppnade intressen för mig! Han var kultiverad, öppen... Nyfiken också, redan när vi var små, så där i tioårsåldern: han blev intresserad av bilar. Stora torget i La Rochelle användes under en tid som parkering och där fanns under ett antal år massor med amerikanska bilar, (amerikanerna hade då en militärbas i La Rochelle). Så vi tävlade att känna igen märkena på bilarna, och till o med bara genom att lyssna på ljudet på deras motor! Vi var så duktiga! Nu kan jag knappt känna igen ett bilmärke. Senare, lyssnade Bernard på ett ungdomsprogram på radion varje eftermiddag, och där fick han höra den nya musiken – "yéyé"-musiken som den kallades – det var bland annat Beatles. Vi blev så förtjusta, köpte skivorna, satte på hög volym, lärde oss texterna och lärde oss att dansa till dem... Nu för tiden kan jag inget om moderna sångare. Bernard lärde sig grekiska i skolan och jag kommer ihåg att jag blev nyfiken och försökte lära mig alfabetet. Det har jag också totalt glömt idag! Vi hade många gemensamma vänner, när vi var små, och då klättrade vi i träd, spelade kula, boll, lekte tjuv och polis, cyklade och så vidare – så roligt vi hade! När vi blev större seglade vi, spelade tennis, samlades på ett ett kafé vid hamnen med kompisarna, åkte på fester långt bort eller nära. Bernard körde alltid, jag (eller vi om Etienne, lillebror, var med) fick inte åka hem med någon annan. Bernard drack ingenting och vi skulle komma hem tillsammans. Bernard och jag läste på universitet i samma stad – Poitiers – och kunde därför umgås. Vi hade var sitt liv också så klart men delade mycket, definitivt var det så! 4. Kan du se något negativ med att ha varit så nära i ålder med ett syskon? Kände du konkurrens? Blev ni ofta jämförda? – Nej, inget negativt för oss barn. Kanske för mamma som måste ha varit mycket trött emellanåt. Men mamma var mycket jämn i humöret och glad i sinnet, så vi märkte ingenting! Det var positivt att vara två! Min bror och jag kämpade tillsammans för att få tillstånd att gå på bio till exempel, för att få mer frihet helt enkelt (och Bernard fick ofta mer än jag ty han var pojke!) ... Jag kommer inte ihåg att vi blev jämförda eller var i konkurrens. Vi tillhörde olika kön och det spelade säkert roll. 5. Vet du hur din mamma såg på att ni kom så tätt? Du kan ju inte ens ha börjat gå när du fick en bror? Mamma var äldst i en stor familj som bodde i samma stad, mina mostrar och morbröder kom och passade oss ibland när föräldrarna var bortbjudna eller så sov vi över hos mormor och morfar. Ibland så var det kompisar till mina föräldrar som ställde upp. Efter kriget fanns ett stort behov hos unga människor att ha roligt, dansa, skratta, som kompensation efter fem-sex år av skräck och elände. Mamma måste ha haft väldigt mycket att göra med två så små barn samtidigt och ingen tvättmaskin, till exempel, men hon klagade inte! Pappa jobbade och studerade, så jag kan inte tänka mig att han hade tid att hjälpa till särskilt mycket. Och på den tiden hjälpte inte papporna till hemma. 6. Vad var det bästa med att ha en bror så tätt när ni växte upp? – Att ha varandra!! Man är starkare när man är två. Vi hjälptes åt, hade kul! 7. Var ni fortsatt nära i livet (ni bodde ju i olika länder mer än halva livet, och till stor del när man inte reste lika billigt och smidigt som nu)? – Vi har alltid behållit kontakten, till och med i perioder som varit svåra. De senaste åren skickade vi mejl till varandra rätt så regelbundet. Jag tyckte om hans mejl som ofta var mycket roliga. Han var en trogen mejl-vän. Och så blev det så bra att vi fick till familjeträffar under några år så vi kunde ses. Han dog förra året. Och jag tänker på honom varje dag. Han är en del av mig, en del av mitt liv. 8. Vad tänkte du när jag, din dotter, skulle få barn med 13 månaders mellanrum? – Jag tänkte att visst skulle det inte kännas så lätt alltid i början för dig Louise! Barnen skulle ha mycket roligt, det var säkert. Föräldrarna skulle ha det både lättare och svårare, lättare därför att barnen leker med varandra och svårare därför att två i nästan samma ålder är jobbigt när de är små... Louise, och Mattias, klarar det galant! (Äsch då!) – Damerna är så söta, sprudlande och Louise och Mattias lyckliga och väldigt trötta emellanåt! Synd att vi, mormor och morfar, bor så långt bort bara! 9. Om det sitter någon förälder där ute, med en bebis i magen och en bebis i famnen, och oroar sig över vad man gjort mot sitt äldsta, pyttelilla barn, vad skulle du säga till hen då? – BRA! Visst blir det jobbigt i början men så, så mycket bättre ganska fort! Och med min erfarenhet vågar jag säga att den äldsta kommer att säga: "Tack, lilla Mamma!" Min mamma och hennes lillebror _____________________________________________________ Fler inlägg under tema: pseudotvillingar/barn tätt Barn tätt: Inledning Barn tätt: Graviditet och förlossning Barn tätt: första tiden, första året Barn tätt: när barnen var 2 och 3 år Intervju med pseudotvilling – min mamma Intervju med pseudoTRILLINGmamma Intervju med pseudotvilling och blivande pseudotvillingmamma Intervju med pseudotvillingmamma med lite större barn Intervju med pseudotvillingmamma med vuxna barn Barnen 3 och 4 år – tid att tänka Barn tätt: intervju med Maria, mamma till pseudotvillingar med 5 månader mellan
