Intervju med Maria, mamma till Henry född 14-01 och Tyra född 14-06. Maria är lite av ett proffs på att tänka på allt, men skulle kanske inte vinna guld i att slappna av. Hon trivs allra bäst om hon får umgås med en glad familj en härlig sommardag. 1. Okej Maria, jag tyckte att jag hade tätt med 13 månader mellan barnen. Mellan dina barn är det 5 månader! Vill du berätta hur det blev så tätt? Jag och min fru funderade länge på hur vi skulle göra när vi ville bilda familj och skaffa barn. Vem skulle vara gravid? Hur skulle vi gå tillväga? Var skulle vi genomföra behandlingen? Som de ingenjörer vi är skapade vi förstås ett excelark med alternativ och tidsplaner. Vi tog kontakt med en klinik i Spanien och besökte en annan i London. Vi funderade på möjligheten att plocka ut ett ägg från en av oss, befrukta ägget och sedan placera det i den andras livmoder. Vi funderade också på varför vi eventuellt skulle vilja göra så? Vi funderade på om vi skulle ha samma donator för båda barnen och i så fall varför. Vi träffade en barnmorska som vi sett i en dokumentärfilm på tv, med stor erfarenhet av samkönade föräldrapar, för att be henne om råd. Vi var väldigt måna om att vi båda skulle känna oss hundraprocentigt delaktiga och att vi skulle hitta rätt i familjerollerna. Vi landade till sist i att vi skulle börja försöka bli gravida bägge två samtidigt. På så sätt skulle vi kunna få barn som växte upp som tvillingar och som kunde ge varandra trygghet. Vi skulle också kunna vara gravida samtidigt och ingen av oss skulle hamna utanför. Nu är ju det här med barn ingenting som man kan planera, inte ens om man har satt ihop en sjuflikig excelfil, vilket stundtals var frustrerande för oss ingenjörer. Barnen hade kunnat komma både tätare och tidigare. Men efter flera inseminationsförsök för oss båda på en klinik i Köpenhamn blev jag till sist gravid. Efter att ha försäkrat oss om att jag inte bar på tvillingar fortsatte min fru att göra ytterligare försök. Efter många misslyckade inseminationsförsök blev det till sist IVF (provrörsbefruktning) för min fru, där vi var noga med att bara placera in ett embryo för att minska risken att hon skulle bli gravid med tvillingar. Min fru blev gravid på första IVF-försöket, ungefär halvvägs in i min graviditet. 2. Jag förstår att ni räknat med att det kunde bli såhär tätt. Var det ändå någon typ av chock när det blev så? Jag tror att den största chocken kom för min del. Vi var ju väldigt inställda på att det skulle bli tufft med två så små barn. Men när Tyra anlände kände jag en enorm press på att jag ensam skulle ta hand om Henry, Tyra och min nyförlösta fru. Jag var dessutom helt slut efter att ha varit med Henry på barnakuten två nätter innan förlossningsnatten och den natten hade jag bara sovit någon timme. Under förlossningsnatten tappade jag ytterligare en natts sömn då jag inte kunde slappna av en minut (min fru kunde slappna av lite och halvsova efter epiduralen, men jag var spänd och sprang fram och tillbaka mellan förlossningsrummet och Henry som var med mormor i ett annat rum). Så när Tyra väl hade anlänt och nervositeten började lägga sig så kom allt över mig och jag bröt ihop när en kompis var ute med Henry på promenad. Jag var helt utmattad. Min fru hade ju fullt hormonpåslag och hon är dessutom mer avspänd än vad jag är så hon upplevde det hela på ett betydligt mindre chockartat sätt. Efter att ha gråtit en stund och fått någon timmes sömn var jag dock på banan och körde på. 3. En sak som jag tyckte var skönt när jag hade fött och försökte landa och återhämta mig var att Mattias var rätt pigg och kunde vara lite av en ”en pass-upp”, hur funkade det för er? Blev det tävling om vem som hade det värst? (så som det blev senare för oss och man skulle tävla om vem som hade sovit minst och därför förtjänade sovmorgon) Jo så var det ju. När min fru var höggravid så blev jag mer ensam om att ta hand om Henry. Och vi prioriterade i större utsträckning att min fru skulle få sova eftersom vi var måna om att hon skulle vara utvilad om förlossningen skulle dra igång. Min fru jobbade även intensivt in i det sista. Så även om min fru länge drog ett tungt lass, tyngre än vad kanske många andra gravida skulle ha dragit, så kände jag mig i slutet av hennes graviditet som en ensamstående. Och min fru kände sig förstås inte så ompysslad som en höggravid kvinna förtjänar att bli. Jag hade ju fullt upp med vår lilla bebis som dessutom var av det mer krävande slaget: sov väldigt dåligt på nätterna och enbart i vagn i rullning dagtid och vägrade att bli nedlagd utan underhållning. När Tyra väl anlänt så försökte jag göra vad jag kunde för att supporta och fokuserade på allt praktiskt. Men allt slit satte sig på mitt humör, vilket min fru tyckt varit väldigt jobbigt. Jag hade oändligt tålamod med barnen men min ork räckte liksom inte till för att vara fin och gullig mot min fru också. Eftersom båda barnen har sovit väldigt dåligt har sömnen helt klart varit den värsta utmaningen för oss och det som har slitit mest på vår relation. Nu ser vi dock ljuset i tunneln eftersom barnens sömn har förbättrats markant det senaste halvåret. 4. En sak som jag tänkte på väldigt mycket innan vi fick Maja var hur Märta skulle ha det när vi åkte in på förlossningen. Det tog liksom upp mer tankar än själva stundande förlossningen. Jag tyckte att hon var så liten och vi hade inte haft barnvakt alls mycket. När jag kom i kontakt med dig och din situation så undrade jag hur NI kände inför det? Att vara relativt ny mamma och lämna bort bebisen för att bli mamma igen? Eftersom Henry helammades och vägrade flaskmatas så fick vi helt enkelt planera utifrån att han skulle vara med på förlossningen. Vi gjorde en lista med sex personer, fyra nära kompisar och min mamma och min frus mamma, som var beredda att rycka ut när förlossningen skulle dra igång. Deras uppgift skulle vara att befinna sig i förlossningsväntrummet och underhålla Henry. Vi anlitade också en doula, alltså en person som arbetar med att ge förlossningsstöd, som skulle finnas på plats under hela förlossningen. På så sätt skulle jag kunna gå ifrån och amma utan att riskera att min fru skulle känna sig övergiven eller ensam. När det blev dags att åka in till förlossningen kom doulan hem till oss och hjälpte min fru ut till taxin och jag såg till att Henry och packningen kom med. Samtidigt satte sig min underbara mamma i en taxi och mötte upp utanför förlossningen för att ta hand om Henry. Det var sent på kvällen och Henry sov. Förlossningen tog ganska lång tid och var till en början inte så intensiv, så jag kunde gå mellan förlossningsrummet och väntrummet och kolla till Henry och amma med jämna mellanrum. Henry sov sig igenom större delen av natten otroligt nog, han brukade aldrig sova utan flertalet avbrott, men som genom ett under gjorde han det just denna natt. Mot slutet av förlossningen bytte en av våra bästa vänner av min mamma och tog över ansvaret för Henry. Sedan fick Henry komma in och träffa sin alldeles nyfödda syster. Jag tror att Henry var i en ganska bra ålder vid förlossningen. Han hade inga som helst problem med att jag försvann lite då och då, vilket en åttamånadersbebis med separationsångest kanske skulle ha haft svårare för. 5. Det måste finnas stora fördelar med att gå igenom så liknande saker. Var det lätt att vara ett stöd eftersom ni gått igenom graviditet och förlossning så nära inpå varandra? Jag kände helt klart att jag var ett stöd när det gällde beslutet att åka in till den andra förlossningen. Förhoppningsvis var jag också ett bättre stöd under själva förlossningen jämfört med om jag inte skulle ha fött barn ett par månader tidigare. Jag var nog lite mer säker på min sak och handlingsinriktad. Sedan var jag nog ett stöd när det gällde att få igång amningen för min frus del. Samtidigt var det svårt att vara ett så bra stöd som jag skulle ha velat under min frus graviditet eftersom jag hade en liten bebis att ta hand om men hon hade tack och lov en väldigt lätt och komplikationsfri graviditet och kunde fungera som vanligt fram till förlossningen. 6. Vad tycker du den största skillnaden var mellan första och andra förlossningen? Vid den första förlossningen blev vi tillsagda att vänta hemma för länge. Jag sov mig igenom latensfasen och strax efter att jag vaknat vid sextiden kom värkarna igång på allvar. Värkarna var regelbundna strax innan kl. 8. Då ringde vi in till förlossningen första gången. Sedan ringde vi in igen kl. 10 för att vi ville åka in eftersom värkarna tilltog och var kraftiga. Barnmorskan ville prata med mig och trots att jag hade så kraftiga värkar så att jag var tvungen att lämna bort telefonen tre gånger under samtalet valde barnmorskan att tolka mitt ”Det gör väldigt ont, men jag överlever väl…”-svar på frågan om hur ont jag hade, som att jag skulle vänta hemma lite till. Jag härdade ut hemma och när vi slutligen kom fram till förlossningen kl. 13.30 fick vi parkera på en lastplats precis utanför och barnmorskan såg huvudet vid första undersökningen. En kort stund senare föddes Henry. Min anteckning i förlossningsbrevet om önskat perinealskydd med varma handdukar för att minska risken för bristningar tedde sig som ett skämt. Henry flög ut och mitt enda direktiv från barnmorskan var att försöka att inte göra någonting. Jag kan inte låta bli att tänka att allting hade varit väldigt mycket lugnare om jag hade fått komma in tidigare. Förloppet hade varit mindre kaosartat, jag hade haft mindre ont (med bättre förutsättningar för smärtlindring) och kanske hade jag fått lindrigare förlossningsskador. Jag känner mig fortfarande upprörd och får tårar i ögonen när jag tänker tillbaka på detta. Jag kände mig så enormt sviken av förlossningsvården. Vid den andra förlossningen visste vi lite mer vad vi hade att vänta och det var mer tydligt när det var dags att åka in. Men även denna gång ville barnmorskan på förlossningen försöka få oss att vänta hemma när vi bedömde att vi ville åka in. Den här gången var jag dock bestämd och såg till att vi fick komma in. Och mycket riktigt så var min fru öppen tillräckligt mycket för att vi skulle bli kvar. Detta möjliggjorde smärtlindring med epidural. Förloppet var väldigt kontrollerat. Min fru mådde bra hela tiden och var på mycket gott humör. Min fru tycker själv att det var en drömförlossning. Hon fick inga betydande bristningar. Det var helt enkelt två helt olika förlossningar. 7. Idag är barnen över två och ett halvt år och två år. Hur känns det nu? Hur tänker du tillbaka på det där första året? När jag tänker tillbaka på det första året så känns det väldigt slitigt. Det är svårt att föreställa sig hur man i perioder klarade av att bli väckt var femte minut under flera timmar i sträck på natten, varje natt. Första halvåret efter att Tyra kommit jobbade dessutom min fru och hade Tyra med sig på jobbet vilket ställde ännu högre krav på oss. Vi hade liksom aldrig några marginaler. Dessutom passade vi på att köpa hus och flytta från innerstaden förra sommaren och att sälja lägenhet, flytta och inreda var såklart lite mer krävande med barn än vad det skulle ha varit utan. Den här sommaren känns det så himla mycket lättare än den förra sommaren eller den förrförra för den delen. Barnen är mycket mer självgående och de leker och busar med varandra. Och det går att prata med dem mer och mer. Det är lättare att göra saker; det krävs inte längre en minutiös planering för att åka på en utflykt utan vi kan sticka iväg spontant på ett annat sätt. Det är också betydligt lättare att klara av att vara själv med båda barnen. Dessutom sover de mycket bättre vilket också är fantastiskt skönt även om vi är ganska slitna efter flera års sömnbrist. 8. Skulle du rekommendera andra att ”köra på” och få tätt? Vad skulle dina tips vara till några som vill ha så tätt som ni? När det gäller två kvinnor så skulle jag rekommendera att försöka bli gravida samtidigt om båda vill bli gravida och om man, liksom vi, funderar mycket kring om den ena skulle kunna tänkas känna sig utanför och ha svårt för att hitta sin roll i familjen. Om man dessutom inte är purung skulle jag också rekommendera att man börjar försöka samtidigt. Det är ju inte ovanligt att det krävs ett antal försök och om man dessutom får missfall så drar det ju ut på tiden ytterligare (om man överhuvudtaget blir gravid vilket man så klart inte kan ta för givet). Då känns det ju dumt att den ena ska förlora fertila år genom att ”vänta”. Generella tips till alla som får barn tätt är att planera för mycket föräldraledighet ihop och planera för att jobba deltid när barnen är små (om det är ekonomiskt möjligt förstås). I vårt fall var jag 100 % föräldraledig under ett år, medan min fru hade med sig Tyra på jobbet det första halvåret och sedan var hon föräldraledig med båda barnen på heltid och jag arbetade 50 % i ett halvår. Därefter började min fru jobba heltid igen och jag fortsatte att jobba deltid. Jag jobbar fortfarande deltid och barnen går korta dagar på förskolan. Vårt upplägg passar oss och våra jobb och förhoppningsvis har det varit bra för barnen eftersom vi dragit ut på föräldraledigheten och mjukstartat förskolan. Däremot har tiden som vi varit tillsammans alla fyra inte varit så lång. Det skulle ha varit skönt att få vara föräldralediga ihop längre och kunna åka bort och göra saker. För vår del har det tyvärr inte varit möjligt pga. min frus jobb. Men jag skulle verkligen rekommendera andra att försöka få till det. Jag skulle också rekommendera att man, om man har möjlighet, planerar för avlastning i vardagen framförallt under förskolestarten. För vår del var det viktigt att våra barn skulle följas åt som tvillingar och vi ville att de skulle börja förskolan tillsammans. Det har inneburit att vi haft otroligt mycket sjukdomar under det gångna året. Under februari hade vi två dagar när alla var iväg på förskola/jobb. Jag var nog inte inställd på att det skulle vara fullt så mycket sjukdomar och fullt så tufft att hantera ett sjukt barn och ett friskt (eller två sjuka barn för den delen) samtidigt som man själv aldrig hann kurera sig (och dessutom låg däckad under perioder). Detta är säkert en utmaning för alla föräldrar, framförallt flerbarnsföräldar, men om jag jämför med att ha två barn tätt eller att ha två barn med lite längre avstånd emellan så tänker jag mig att det är lättare att förklara för ett större barn att syskonet är sjukt och att föräldern därför behöver fokusera mer på det mindre syskonet och om det är det större barnet som är sjukt så föreställer jag mig att det inte har samma behov av konstant närhet/bli buren på och dessutom är det förhoppningsvis lättare att förklara varför man behöver ta medicin. Så ett tips är att planera för mycket VAB och sänka kraven när det gäller jobb och andra åtaganden under förskolestarten. Det kan vara bra att tänka på att det är svårare att hitta en barnvakt som kan ta hand om två barn när barnen är små, än en barnvakt som kan ta hand om ett barn eller som kan ta hand om ett litet barn och ett lite större barn. Två små barn som klättrar upp på köksbordet, bråkar om samma leksak, biter varandra, blir trötta och otröstliga samtidigt och som man inte kan förvänta sig ska förstå vad man säger kan vara en utmaning för föräldrarna men framförallt för en barnvakt som inte känner barnen lika väl. Vi har bara haft barnvakt över natten en gång på två och ett halvt år. Så ett tips kan väl vara att ha någon slags strategi för att få tid för varandra i relationen och kunna ge varandra hundraprocentig uppmärksamhet. 9. Något annat du vill lägga till? Det har varit och är fortfarande stundtals sjukt intensivt med två små barn men det är också fantastiskt roligt att de har varandra. Det värmer verkligen i hjärtat när de hjälps åt och leker tillsammans. _____________________________________________________ Fler inlägg under tema: pseudotvillingar/barn tätt Barn tätt: Inledning Barn tätt: Graviditet och förlossning Barn tätt: första tiden, första året Barn tätt: när barnen var 2 och 3 år Intervju med pseudotvilling – min mamma Intervju med pseudoTRILLINGmamma Intervju med pseudotvilling och blivande pseudotvillingmamma Intervju med pseudotvillingmamma med lite större barn Intervju med pseudotvillingmamma med vuxna barn Barnen 3 och 4 år – tid att tänka Barn tätt: intervju med Maria, mamma till pseudotvillingar med 5 månader mellan
