Jag tror att en fördel med att få barn så tätt som vi fick är att man slipper avundsjukan som ibland kan uppstå. Märta märkte ju inte ens att hon fått en syster. Hon körde på som vanligt, nöjd över att ha båda föräldrarna hemma. Till det kanske hör att Maja var världens lugnaste bebis. Här började jag förstå hur vissa hade tid att skriva böcker, gå på barnvagnsbio och en massa annat, när de fick barn. - Jahaaa, man kan alltså få sådana HÄR barn! Jag slogs mycket med mitt dåliga samvete. När jag ammade eller myste med Maja kände jag stress över att jag inte var med Märta. När jag lekte med Märta kände jag stress över att inte ge Maja tillräckligt med tid. Ofta kände jag att jag ville att Maja skulle somna så jag fick lägga ner henne och ägna mig åt Märta, som krävde lite mer än lillsyrran. Det är nog vad jag i efterhand önskar att jag skulle gjort annorlunda. Jag skulle njutit lite mer av Maja den första tiden. Varit lite mer DÄR med henne. Men nu blev det som det blev. Märta började på förskolan i slutet på augusti så när Maja var tre månader började vi umgås och ha mer kvalitetstid, hon och jag. Det allra jobbigaste första året var utan tvekan sömnbristen. En period sov jag så lite att jag inte ens orkade be om hjälp. Eller är det därför man bara kör på? Eller försöker man vara tapper? Vill man inte vara gnällig? Jobbig? Jag vet inte. Men jag upplever det som att när man är mitt uppe i det så känns det som att man är en robot och på något sätt tror man att ingenting funkar om det inte är jag som gör det – så man gör. Gör gör gör. I efterhand tänkte jag: varför sa jag inget? Mattias, som kan sova sig igenom rejvpartyn (många sådana blir det ju såklart), märkte inte jättemycket av alla nattliga äventyr. Varför sa jag inget där? Jag vet inte!! Jag bara körde på. I sömnbristens dimma famlande jag mig igenom dagarna, med en tack och lov softis-Maja (det var hon skyldig mig med tanke på hennes nattliga rejs!!). Men den perioden passerade den med. Och när det blev lite liknande perioder igen så hade jag kommit ifrån tapperheten, eller vad det nu var, och sedan var det slut på ”sova sig igenom rejv”-tillstånd för Mattias. Phu! Den här periodens ”det skulle du aldrig ha sagt”: Märta, alltså vår första, började sova bra på nätterna efter 4 månader. Maja sov från början ca 6 timmar i sträck – jag var överlycklig! Jag har fått en sov-bebis! Detta skulle ju dessutom betyda att hon vid 4 månader började sova hela nätter! Ha. Ha. Ha. Trodde jag ja. Maja körde tvärtom. Efter 4 månader blev det sämre. Länge. Zzzzz… Den här periodens ”sånt man helst vill glömma”: När vi firade min svärfar och bodde en natt på en gård, med lyxig middag. Jag hade laddat med många sömnlösa nätter. Min stressnivå var skyhög redan från början eftersom vi skulle sova i samma rum, Mattias, jag och barnen och därmed troligtvis väcka varandra hela natten. Dessutom skulle vi försöka lösa saker med ett barn som skulle läggas i vagn, ett som skulle hållas uppe lite längre än vanligt, en middag som skulle ätas och dessutom skulle samtal föras och dessa på en nivå som min mamma-hjärna inte klarade så bra just då. När förrätten kom in satt jag med ett barn i knät och då var jag så stressad över att någon av de små snart skulle bli övertrött att jag greppade gaffeln och började sleva in maten i rasande fart. Någonstans tänkte jag att jag måste ju påpeka att det var fantastisk gott, så det mumlade jag lite ut genom ena mungipan. När halva rätten skyfflats in, hastigt tiggats och svalts tittade jag upp för första gången. Där satt alla med orörd mat och väntade på att alla vid bordet skulle bli serverade. Bara hälften hade hunnit få in förrätten nämligen. Bara en hade hunnit äta upp halva redan. Ridå. Den här periodens ”YEAH!”: Typ varje dag när jag fixade saker med två små barn. Typ hämta/lämna på andra sidan Södermalm. Bussresor, påklädningar, avklädningar, psykbryt, Imse-vimse-spindlanden, två olika sorters mat, tre om man räknar min… Ja alltså jag borde fått pris i ”bollar i luften”-kategorin! Jag har blivit ett proffs på att "zooma ut" en stund och hämta energi. Reflektion över första året: Den här tiden var väldigt intensiv och krävande. Men den var också härlig och rolig! Jag släppte det dåliga samvetet ganska fort och bestämde mig för att jag visste att jag gör mitt bästa och jag ska vara snäll mot mig själv. Sedan gjorde vi saker så enkelt som möjligt för oss själva. Vi gjorde i princip INGENTING som utmanade oss mer än vad vardagen redan gjorde. Maja var över ett år när jag lade båda barnen själv för första gången, till exempel. Skulle vi ut och träffa kompisar så gick vi efter att barnen lagt sig. Ja alltså, EN av oss gick ut, den andra var kvar hemma med sovande barn, vi lämnade dem inte hemma själva. Det får dröja några år till. De få tillfällen Mattias var iväg på nån resa så hade jag en kompis eller mor- eller farföräldrar på besök. Det var vårt sätt att anpassa oss efter situationen och jag tyckte det var så skönt! Det tog liksom bort all ”vi måste hitta på saker”-stress också. Sedan har vi nu, när saker är lättare, behövt träna upp oss och våga utmana oss lite. Vi vill ju inte sitta inne och kura tills de blir 14 år… Känns skönt att göra det i vårt tempo. Ja alltså snigeltempo.
