Detta inlägg börjar med något jag funderade länge på om jag skulle skriva eller ej, men jag landade i att det är en viktig del av mina känslor inför hela grejen att vänta ”pseudotvillingar” så jag berättar. Kanske inte överraskande men ändå privat – Maja, nummer två i barnskaran, var inte helt planerad. Självklart är vi medvetna om hur barn blir till och vi hade innan vi fick Märta pratat om att det kanske vore fint att få tätt, om det gick. Men det var inte så att vi pratade om att ”försöka skaffa syskon” och kollade ägglossning och så. En dag somnade jag på soffan framför tv:n och några dagar senare bubblade ett illamående upp när jag skulle lyfta upp Märta från golvet. Det i kombination med att jag tyckte att post-gravidmagen plötsligt började puta utåt mer igen gjorde mig lite misstänksam. Jag mumlade något om det till Mattias men smet in och gjorde testet utan att direkt annonsera det först. Det var ett digitalt, har ni sett sådana? Det är ett timglas som snurrar och sedan kommer orden Gravid eller Inte gravid upp på displayen. Vilken spänning! Det tickade på och plötsligt stod det där: ”Gravid”. Jag fnissade nervöst där på toaletten. Mattias vrålade i panik inifrån Märtas rum att han behövde våtservetternaaaaaa!! Det pågick ett blöjbyte av typen ”utmanande”. Jag gick in i Märtas rum och möttes av en irriterad Mattias och en sprattlande Märta. Dock hade situationen hunnit lösa sig och de var klara med brottningsmatchen. Irritationen låg dock kvar i rummet. Men det struntade jag i. - Så du ska bli storasyster! sa jag till Märta och Mattias stannade upp i några sekunder. Sedan skrattade vi, lite nervöst men också glatt. Jag vet att vi promenerade en del denna period, för det var bästa tillfället att prata med en rastlös Märta som blev lugn i vagn. Vi sa att det här kommer att bli kämpigt, men nu kör vi! ”Vi ses på andra sidan!” Jag bokade tid hos barnmorskan som jag inte ens hunnit boka efterkontroll med och sedan bokade vi ultraljud för att se hur långt gången jag var. På ultraljudet frågade sköterskan vilken vecka jag trodde jag var i. Kanske 8 sa jag lite tvekande? Hon undrade om jag fått instruktioner om att inte kissa. Nä det hade jag faktiskt inte. - Då får vi se om vi kan se så bra idag, när det är så tidigt så är det bäst om man inte har kissat, sa hon och började dra runt den där smetiga manicken på magen. Alltså den där känslan. När man ser det lilla livet göra kullerbyttor där inne. Det är magi. Jag skulle kunna ligga där en hel dag. - Oj man ser ju jättebra! utbrast jag. - Jaa, vet du varför? - Nej? - Det där är ingen 8-veckorsbebis, snarare 11-12 veckor. sa sköterskan. Oj! tänkte jag och sedan Phu! då är snart den första graviditetsrädslan förbi! Så vi blev lite snuvade på första tiden av den graviditeten, vilket jag tyckte var skönt för den var så evighetslång och fylld av oro första gången. Att vara gravid och ha en liten knodd samtidigt är väl inte direkt att jämföra med en relaxresa. Men jag hade tur och mådde bra mestadels av tiden om än lite krämpor hit och dit. Jag oroade mig till en början över vad folk skulle säga men alla var så glada och positiva så det gick över fort. Som jag skrev i förra inlägget så fann jag inte trygghet i böcker tyvärr. Nöjde mig efter att jag någonstans läste att man i USA hade forskning som sa att under ett år eller mer än fyra år var den bästa skillnaden mellan syskon (i Sverige säger man 2,5 år tror jag?) och bestämde mig för att skarva och säga att 13 månader var som ”under ett år”. Fast den viktigaste lärdomen av att läsa de slutsatserna var att undersökningars resultat beror på hur man frågar. En annan sak som jag bar med mig var från boken ”Somna utan gråt” (Elizabeth Pantley), om hur hon hanterade ovälkomna tips. Minns inte ordagrant men det var typ: le, säg ”jaha”, och gör sedan som DU vill. Jag var tillbaka på mitt jobb i fyra månader. Kallade det "ett litet gästspel"! Där blev det ju några kommentarer från människor jag inte kände. - Men OJ vad du ska ha tätt! - Det är väääldigt, väääääldigt tätt. Jag log, sa ”jaa” och gick vidare. Jag hade hunnit landa i tanken på att vi skulle bli fyra och såg fram emot det. Då är det lättare att inte ta åt sig. Sedan var det ju några som undrade: ”Men…har du inte fått barn än?” vilket är en fantastiskt rolig kommentar eftersom jag i så fall skulle ha varit gravid lika länge som en elefant ungefär. Inför förlossningen var min största oro hur Märta skulle ha det när vi ”försvann”. Min bästis skulle ta hand om henne och jag visste att hon skulle ha det bra, men vi hade bara varit från Märta en natt innan. Kanske var det bra att flytta fokus från förlossningen? Inför första förlossningen hade vi tränat profylax varje kväll, jag plöjde alla ”En unge i minuten” jag kunde hitta, tittade på förlossningsvideor där man kunde se ALLT (ja jag har ett lite banans sätt att förbereda mig). Inför andra förlossningen gjorde vi ingenting! Vi hade ju så fullt upp med vår lilla intensiva ettåring! Maja kom två dagar efter BF, en eftermiddag för snart två år sedan. Fina lilla Maja! Mattias fick inte vara kvar på natten så Maja och jag var själva. Eller ja, vi delade rum med tre andra nyblivna mammor och deras bebisar, nere på gyn-avdelningen, i ett patientrum. Proppfullt att föda maj. Det som slog mig denna gång var lugnet. Hon låg där, lika liten och totalt beroende av mig som Märta varit. Men jag var inte livrädd, jag var bara lugn.
