<p dir="ltr">Jag har fått en läsarfråga, för första gången. Vad säger ni där ute? Har ni några bra tips?</p> <p dir="ltr"><em>Vi har två barn, en ettåring och en treåring. Det är lite mindre än två år mellan dom. Treåringar är väl generellt inte världens enklaste varelser men det är nästan ohållbart. Hen är som en igel på mig jämt, jag ska följa med vad hen än gör och det duger INTE med pappa. Det är ett evigt tjatande att jag ska vara precis var hen är. Försöker jag resonera och förklara att mamma vill äta färdigt/dricka upp kaffet/sitta ner lite så lugnar det sig i två sekunder innan "Men nu då?". Det är såklart inte guld och gröna skogar bara för att jag följer som en svans heller utan dom vanliga diskussionerna en har med en treåring följer som med på köpet.</em></p> <p dir="ltr"><em>Jag försöker verkligen ge mitt allt till båda men hur jag än gör räcker jag inte till för den äldre. Det gör så ont i mig men samtidigt blir jag irriterad att jag aldrig får en minut att tänka en tanke själv. Vilket i sig ger dåligt samvete, jag vill verkligen inte neka hen min tid. </em></p> <p dir="ltr"><em>Treåringen får riktiga vansinnesutbrott, ffa när det handlar om kläder som ska av eller på. Jag får hålla fast och klä på hen under en brottningsmatch när hen vrålar, gråter och gör mig illa. Inte alltid, men diskussion och skrik är det i stort sett varje gång. </em></p> <p dir="ltr"><em>Har såklart googlat lite och ramlat över uttrycket "High need babies" (tror jag det heter). Jag vill ogärna sätta etiketter eller placera hen i något fack, men det hade kanske förklarat intensiteten. </em></p> <p dir="ltr"><em>Så min fråga är om det är fler som har det såhär, hur har ni gjort för att orka med detta krav på konstant närvaro av barnet eller har ni nåt tips på hur en kan lugna ner närhetsbehovet? Både jag och barnet är riktiga känslomänniskor som läser andra otroligt snabbt och känner av vibbar. </em></p> <p dir="ltr"><em>Kram från en snart utbränd mamma</em></p> <p dir="ltr">Jag känner igen detta ganska väl. Framförallt känslan att inte få en sekund för sig själv. Ibland kan jag nästan få panik av att inte kunna röra mig en millimeter hemma utan att ha ett barn på ryggen/runt benet/i knät/framför/bakom/hängades i armen. Det känns som att ju mer irriterad jag blir desto närmare ska barnen vara, vilket väl egentligen kanske är logiskt ...</p> <p dir="ltr">Jag vet inte vad jag ska säga som råd. Det jag brukar göra är att åka bort en kväll, ett dygn eller två. Så att pappa kan upptäckas. Och sedan ständig säga: fråga pappa, fråga pappa, fråga pappa ...<br /> Varvat med kvalitetstid på riktigt. Bara umgänge med ett barn i taget med totalfokus där och då.<br /> Men jag vet också att det inte alltid hjälper, nåt av allt ovanstående.</p> <p dir="ltr"><strong>Hörrni andra finfina läsare, har ni tips och tröst att komma med?</strong></p> <p dir="ltr"> </p>
