Vi gav oss av vid åttatiden och ca 1,5 timme senare var vi framme i Kuria och rullade strax därpå in på skolgården. Just nu är det som sagt lov, så lokalerna används till läger. Detta är alltså läger för flickor som säger nej till könsstympning. Vi visades runt i lokalerna och avslutade i stora salen som var fylld med flickor i åldarna 8-16, kanske en del ännu yngre. Alla med saken gemensamt att de inte vill könsstympas. I sina byar påbörjar flickorna i april ett program som sedan avslutas med detta läger i slutet av november. (Hanna förklarade så bra med en jämförelse med konfirmationen i Sverige där man också får en typ av utbildning innan man till slut åker på lägret och konfirmeras). Vi fick chans att prata med några av flickorna. Vi delade upp oss Hanna och jag fick prata med Mercy och Linah. Läs på Cecilias och Ninas bloggar om deras intervjuer, väldigt gripande berättelser. Mercy 16 år En märkbart stark tjej som pratar bra engelska, skrattar lite nervöst över situationen att bli intervjuad men verkar helt trygg. Mercy berättar att hon inte vill könsstympas och att hon aldrig tvekat kring det. Hennes pappa stöttar beslutet men mamman gör det inte. Det är tufft att inte ha sin mammas stöd och det blir en del diskussioner men också konkreta konsekvenser som att inte få hjälp med saker eftersom ”du gjorde inte omskärelsen, varför ska jag ge dig detta?” Mercy har flera vänner som inte könsstympats som berättat för henne att hon inte borde göra det. Och hon vill vara samma stöd för både sin lillasyster och för andra. - När jag gått programmet så är jag alltid redo att gå ut och sprida ordet, få fler att säga nej! Jag lär mig att fatta egna beslut och vill tala om för andra att också göra det. Har du kompisar som är omskurna? - Nej. Jag umgås bara med dem som också sagt nej. Annars pressas man att göra det. Jag kommer till lägret för att det nu är tider för omskärelse och om min pappa är borta hemifrån och jag är ensam med min mamma är jag rädd jag skulle bli tvingad att genomgå stympningen. Hur känns det att ha denna konflikt med din mamma? - Det är tufft. Vissa saker vill man bara prata om med sin mamma och nu kan jag inte det. Hur ser du på lagen mot könsstympning? Har den haft effekt? - Nej jag tror inte den spelar så stor roll, det är ändå ingen som kollar om den följs eller inte. Mercy vill gå på universitetet och bli inredningsarkitekt. På fritiden dansar hon. Hon berättar att de har en egen grupp som träffas och dansar ihop. Linah, 18 år Pappa, mamma, fyra äldre bröder och en lillasyster på 12 år. Även Linah har stöd från sin pappa men inte från varken mamman eller bröderna. Varför är det skillnad tror du? - Pappa är kristen. Han, min syster och jag är de i familjen som går i kyrkan. Inte de andra. Det var i kyrkan som Linahs pappa fick höra om könsstympningens konsekvenser. Alla i Linahs släkt är omskurna, även på pappans sida. Men han väljer ändå att säga stopp och stötta sin dotter. I skolan har de flesta könsstympats. Hur ställer de sig till ditt beslut att säga nej? - De stöttar mig men... de har ju redan gjort det. Och hur är det med pojkarna i skolan? - Där finns det både ock. De som är för och de som är emot. Det är viktigt att jag står fast vid mitt beslut, min syster lyssnar på mig och om jag säger nej kommer hon också att göra det. Linah vill studera på Universitetet och bli sjuksköterska. På fritiden ber hon och pluggar. Hon hjälper även till mycket hemma. En gång i veckan går hon på kör. Efter intervjuerna får vi sitta ner med lärarna på lägret. Alla lärare har sagt nej till könsstympningen. En av dem berättar att hennes föräldrar var emot hennes beslut men att de nu accepterat det. Vad vill ni att de ska lära sig under programmet och till sist lägret? - Vi vill att de ska få veta konsekvenserna av könsstympning. Att de ska få lära sig hur de kan hantera omgivningen när de säger nej till något som alla vill att de ska göra och liksom stå över det. Först lär vi dem om kroppen, sedan om vad som händer när man könsstympats. Ofta efter ”the cut” (som de ofta kallar könsstympningen i vardagssnacket) så är det många som gifter sig och får barn. Då har de liksom kapat hela framtiden också. Gör lägren skillnad? Det GÖR skillnad. Efter programmet och lägren så har det ofta bildats en stor grupp där alla säger nej. De sprider också vidare kunskapen. Det blir många förebilder. Vi pratar i kyrkor och i skolor. Med både pojkar och flickor. Flickor för att få dem att säga nej och pojkar för att få dem att sluta skamma och också i framtiden gifta sig med flickor som inte är stympade. - Det är svåra samtal, blir lätt pinsamt att prata om det. Du förstår, här har vi inte ens ett namn för könsorganen. I byarna är många släkt med varandra och vissa samtal vill man inte ha framför sin moster eller kusin. Så man samlar ihop alla och sedan vill ingen prata... Vad är utmaningarna idag? - Förut hade man en stor fest, man drack och åt och dansade. Man firade att flickorna nu blev vuxna. Sedan lagen gick igenom gör man det ofta annorlunda. Ibland på kliniker eller så bjuder man hem någon som utför det på natten. Förut gjorde man det på barn som var 10-12 år. Men nu gör man det oftare redan när de är 5–6 år gamla. Då är det inga protester. - Men vad är då poängen? Det är ju ingen 5åring som är vuxen, ritualens poäng faller liksom helt! Flera gör det också utan att pappan vet om det. I de fall man är oense i familjen. Sedan man frångick ritualerna kan könsstympningen äga rum även vid andra tillfällen än just den här tiden. Kanske kommer det ett lov, säg påsklov, och barnen åker till sin mormor/farmor. Där könsstympas de och när de kommer hem är det gjort. Ibland får pappan veta direkt, ibland dröjer det länge... På väg till bilen pratar jag med Rioba som är en av dem som Läkarmissionen stöttar. Han berättar om hot och hat han får ta emot på grund av sin aktivism. En kollega som protesterat vid en av festerna efter en könsstympning blev nedslagen och misshandlad. ⁃ Men jag ser att det händer saker. Fler flickor är liksom ”klara” här, de har sagt nej och kan stå upp för sig själva. Och vi får plats med fler. Fler och fler kan säga nej. Med stöd från Läkarmissionen får fler plats på lägren och vi kan sprida kunskapen. På väg till nästa stopp åkte vi förbi ett gäng flickor i festklädsel - de har könstympats och jag känner att även om detta arbete går fort så önskar jag att det skulle gå snabbare ...
