Jag börjar med eftermiddagen eftersom den blir mer en fortsättning på gårdagen. Känslan igår var ju att de fd omskärerskorna var nöjda. De hade fått från att omskära till att åka runt i grupp och jobba emot könsstympning. Idag fick vi träffa ytterligare omskärerskor som slutat. Dock var läget denna gång annorlunda. Vi kom åkte långt ut på landsbygden, nära gränsen till Tanzania och hamnade till slut på en otroligt vacker plats med avokadoträd, sötpotatisodling, nötodling och tobak. Vi fick komma in i något som kändes lite som ett kapell (fast det var nog bara ett vanligt rum) med tända ljus, bilder på Jesus och utsmyckningar. Längs väggarna satt ett tiotal kvinnor och även ett par män. De berättade att de samlats för att be för en av kvinnorna då hon hade slutat utföra könsstympning men hade svårt att finna ro. Hon hade bett om att få göra det ”bara detta år” men man hade sagt nej. Vi berättade vilka vi var, Hanna berättade om Läkarmissionen och Nina, Cecilia och jag berättade om vårt mål att skriva om det vi får se med förhoppningen att fler ska vilja stötta arbetet. Vid ett tillfälle skulle vi gå ut och fotografera men en av männen sa att kvinnorna hade en stor fråga till oss. Nina och jag var de som var kvar i rummet och vi fick frågan: ⁃ Vi är emot könsstympning och vi har nu slutat med detta. Men vad ska vi nu leva av? Nina och jag kände oss aningen obekväma eftersom vi inte är rätt personer att svara. Vi berättade om de kvinnor vi träffat igår, hur de jobbade. Sedan hade vi inte så mycket mer att komma med... Ute i trädgården igen hamnade vi i lite mer intervjusituation med en av kvinnorna. Vi frågade om hur hon slutat, varför och så vidare. När vi började känna oss klara blev stämningen lite underlig. En man som anslutit till samtalet var märkbart irriterad och började ställa frågor. ⁃ Ni säger åt oss att sluta med det här, som vi alla tycker är en dålig sak. Men tala om hur hon ska leva nu! Det blev efter ett tag tydligt att han inte hade all info om vad organisationen gör och att han troligtvis förväntat sig att vi skulle komma med pengar. Eller det var så jag uppfattade det hela. Hanna förklarade hur det funkar med insamlingarna från Sverige och hur pengarna måste användas på de sätt som personerna på plats anser vara det bästa. Att det här var något vi skulle ta med oss och som vi förstod var ett problem. Men man kunde se frustrationen hos mannen som inte alls uppskattade våra svar. De personer som var med oss, samarbetspartners till Läkarmissionen klev in i diskussionen och berättade om jobbet de gör, sådant som mannen inte vetat om. Men stämningen var ganska tryckt. På väg därifrån skakade jag hand med kvinnan och sa tack för att hon delat med sig. Hon svarade mig och vår tolk översatte: She says she is very angry. De hade uppenbarligen väntat sig något annat än vad vi hade att komma med och det kändes så dumt att göra dem besvikna. Det var jobbigt och viktigt att se detta. Viktigt att förstå att med förändring som är så totalt nödvändig och god kommer också svårigheter för flera inblandade. Könsstympning är olagligt och orsakar enormt mycket lidande, det måste få ett stopp. Men förändring är inte okomplicerad om än ett absolut måste. Efter denna intervju hamnade vi hos ytterligare en fd omskärerska - Rubi. Hon kunde nu leva för att hon hade barn och barnbarn som försörjde henne. Hennes vardag hade uppenbarligen förändrats då hon valde att avsluta sitt yrke, men hon verkade ändå sätta mycket stolthet i sitt val att sluta. Hon hade lärt sig att omskära från sin mamma som i sin tur lärt från sin. Med sitt beslut att sluta satte Rubi punkt för en smärtsam kedja.
