Idag åkte vi för att träffa före detta omskärerskor. Det kändes som ett bra första besök på denna resa. Att höra om det från deras håll och förstå hur ingreppet går till just här. Det skiljer sig ju i olika länder och kanske till och med regioner. Men jag varnar redan här för att jag kommer att beskriva hur det går till. Detta för att man ska förstå hur viktigt arbetet emot detta är. När vi kom dit hade de förberett mycket pedagogiskt med lappar som berättare om verktygen samt vilka de olika personerna var och deras namn och ålder. På plats fanns Theresia (i bakgrunden på bilden ovan) en mycket gammal kvinna som varit omskärerska hela sitt yrkesverksamma liv och som hade lärt upp Monica (i förgrunden till höger) och Paustia. Vi fick ett samtal med Monica. Hon var en väldigt framgångsrik omskärerska, men beskriver ändå att beslutet att sluta könsstympa inte var svårt. Detta var 10-15 år sedan, i samma veva som det blev olagligt i landet. - Vi fick information om problemen som följde omskärelsen och då slutade vi. Vad de gjorde istället var att forma en grupp med fd omskärerskor och börja jobba emot ingreppet. Åka runt och informera om konsekvenserna. Hjälpa till att stoppa. Jag blir ändå imponerad hur man så snabbt och tydligt kan släppa något man arbetat med och trott på. Och dessutom inte bara ta avstånd utan också hjälpa till att arbeta emot det. Allt grundar sig, som så ofta, i information. Och att den kommer från rätt personer - människor som vet vad det handlar om, lever i samma kultur med samma traditioner. Inte någon som kommer ”utifrån” och ska ”rädda” folk, utan människor DÄR som vill förändra livet för sig själv och andra. Här ser ni det "verktygen". En kniv som är gjord av en spik som man bankat på länge. Frön som man mal till ett mjöl som används för att man ska få grepp som den del som ska skäras av, samt örter som man lägger på efteråt för att stoppa blödning och fungera som smärtlindring. Här sker omskärelsen i säsong. Just nu, i slutet på november, är det skollov och då gör man ofta dessa ingrepp och avslutar med en festlig ceremoni där de som omskurits firas. Dagen då det ska göras ställer sig alla flickor på en lång kö. Bakom ett skynke sitter omskärerskan tillsammans med en till person. Den andra personen håller fast flickan och - fick vi veta när vi frågade - håller också ofta för munnen för att man inte ska höra. Omskärerskan tar mjöl på fingrarna och tar tag i den del av klitoris som man ser i snippan. Sedan gör hon ett snabbt snitt som avlägsnar hela biten. Det ska gå på ett men ibland har de fått göra två snitt. Därefter läggs de mosade örterna på. Här gör man inga stygn, något som görs i exempelvis Somalia där man ofta syr ihop så endast ett litet hål återstår. Dock kan skadorna och läkningen här vara så pass dåliga att det växer ihop mycket och fel så att hålet som blir kvar även blir litet trots att man inte sytt. Dessa skador leder till smärtor och infektioner. Sexet påverkas, vilket var en av anledningarna till att det fortsatt - man kontrollerar kvinnors sexualitet. En man ska kunna ha flera kvinnor, men en kvinna som inte njuter av sex kommer inte att ha flera män. Skadorna efter könsstympning gör det också mer komplicerat för kvinnor att föda barn. Skadorna blir ofta omfattande och kan leda till att kvinnans liv blir förstört. Det var när detta gick upp för ett gäng kvinnor som de beslutade sig för att försöka stoppa detta. En av dessa kvinnor är Martha (i mitten på bilden). - Var det inte svårt att ändra sig, en tradition ni levt med så länge? Tog det tid att ställa om och liksom känns att ni var emot detta? ⁃ Nej inte alls. Så fort vi fick veta så var det som att massor av saker man nog egentligen vetat om gick upp för en och då växlade jag direkt. Men så var det såklart inte för alla, min svärmor hörde också all information men ändrade inte ståndpunkt när det kommer till könsstympning. Genom att engagera kyrkor började kunskapen om könsstympningen att spridas och få fäste. Martha berättar om viktiga skolprojekt där de undervisat både pojkar och flickor. Pojkar som sagt att de aldrig skulle gifta sig med en flicka som inte var omskuren, som med information och kunskap kunde ändra sig helt. En av myterna är att man inte kan gifta sig och få barn om man inte är omskuren. Martha berättade också hur hon själv blivit omskuren som 8-åring. En ålder där du inte ifrågasätter vad dina föräldrar säger åt dig att göra. När hon sedan själv fick en dotter så ville hon inte att hon skulle omskäras. Saker och ting hade börjat förändras och dottern hade flera kompisar som inte heller blev omskurna. Dock gjorde de hela ceremonin, bjöd in omskärerska som fick betalt, hade firandet. Detta för att farmor och mormor skulle tro att de genomgått ingreppet. - Jag ville inte skada mina barn, men inte heller såra de äldre. Just här i Kisii så har det hänt mycket. Färre och färre omskärs. Martha berättar att man inte längre hör de karaktäristiska sångerna när man går den traditionella promenaden för att fira de som omskurits. - Har ni vunnit kampen mot könsstympning nu? Frågar Hanna. - Det kan jag inte påstå. Nu sker mycket istället i tystnad. Sedan det blev förbjudet enligt lag har det blivit mer och mer som sker utan att man vet om det. Därför är dessa grupper och personer som åker runt och sprider kunskap så otroligt viktiga. Jag tänker på hur två personer idag vittnat om hur kunskap har fått dem att vända om helt, bara sådär, från en dag till en annan. Det säger en del om hur viktigt informationen är och faktiskt hur fort en förändring kan ske. Så alla ni som stöttar Läkarmissionen, fortsätt med det. Vilken skillnad ni bidrar till! Imorgon ska vi till Kuria och till ett av lägren dit flickor som säger nej till könsstympning får komma. En del är där för att slippa känna pressen under den här ”könsstympnings-säsongen”, andra är där för att de fått fly sina hem eftersom familjen inte accepterar ett nej till omskärelsen. Skriver mer imorgon, hoppas ni är med mig!
