I kväll sätter jag mig på ett plan till Addis Abeba, Etiopiens huvudstad. Jag åker tillsammans med Läkarmissionen, bland andra bästa Hanna. Väl i Etiopien kommer även min idol Peppe Öhman, som flyger från L.A. Det är lite svårt att skriva att det ska bli "kul". Kanske stämmer mer orden spännande och intressant in. Eller så får det vara en massa möjliga känslor just nu. Vilket det också är. Det är en typ av resa som jag alltid drömt om. Och att nu få använda mina plattformar till att sprida information om detta känns stort och viktigt. Foto: Torleif Svensson/Läkarmissionen Vi kommer att få följa med en organisation som Läkarmissionen stöttar och se det arbete de gör. Vi har ett fullspäckat schema och jag vill berätta allt som händer för er. Mitt mål är att blogga som en dagbok varje dag och berätta om allt vi får vara med om. Jag hoppas ni hänger med! Jag har ju alltid total resfeber. Oavsett hur långt jag ska åka. Den är alltid värre när jag åker ifrån barnen (denna gång längre än jag någonsin varit borta från dem – måndag till lördag). Men också stressar jag alltid upp mig för att jag är rädd att glömma något, för att jag har svårt att föreställa mig vad som väntar, för att jag ska vara i en ny miljö med nya människor. Fördelen med att jag upplevt detta förut är att jag vet att jag är såhär. Det är alltid tryck över bröstet dagarna före avfärd. Väl på planet (eller tåget eller vad jag nu ska åka med just den gången) så släpper det oftast helt. Och på plats brukar jag sällan ha hemlängtan. På väg hem kan det bli lite stresslängt igen, när man liksom närmar sig. Ikväll flyger vi (älskar plan som går eftermiddag eller kväll, tidiga morgnar ökar på min ångest med typ 200%). Vi hörs mer om det hela här på bloggen!
